Även den längsta resan börjar med ett steg.

Ta det lugnt. Tre ord jag får höra ofta just nu. Jag har slagit in på en resa där varje steg räknas, även de små. Just nu är det de små stegen jag klarar av. Och det är just de första trevande stegen som jag håller på att lära mig att räkna in. De ska inte försummas eller fördummas, för även de är steg. På den resa jag gör. Och imorgon, vem vet, kanske jag kan ta ett större steg? Om inte så är det bra ändå. ... Ser ni? Även jag kan. Ta det lugnt.

Nu låter jag aningens kryptisk, med resa och allt. Men så är det. Dels en resa och dels något som jag inte är redo att dela med mig av. Men jag är så pass redo att dela med mig att jag vågar skriva att jag slagit in på en resa som är så viktig för mig att jag släpper allt annat (typ) och kastar mig ut i det jag är mest rädd för. Just nu. Och nej, vi väntar inte barn igen.

För er som just nu är inne i en sådan resa, en sådan som gör er så rädd att all energi hoppar ur er och in i det ni är rädda för och lämnar er som en tom fläck kvar på marken, ni får gärna dela med er av era bästa stärkande tips på vägen till mig som precis tagit de första stegen på just denna resa. Det är lustigt för jag ser målet med resan och det gör mig samtidigt stark som en oxe, men all den "oxenergin" går åt till de där stegen.

Jag behöver all styrka jag kan tillgodogöra mig. Just nu är jag hemma och laddar. En del av det är att få vara med min familj. En annan del är att skriva, och skriva och skriva. Så ja, det är det ni läser nu.

Hur som helst. Till alla er som går en av livets alla resor som just nu behöver lite styrka. Glöm inte att ta det lugnt, tänk på att alla steg räknas och även den längsta resan börjar med små steg.

Även resan är en del av målet. Ge mig styrka.