Om jag skriker allt jag har, så högt jag kan...

.....kommer du tillbaka då?

?

Likgiltigheten sprider sig i kroppen som en isande vind när jag gång på gång inser att nej, det gör du inte. Älskade skrutt. Mammas hjärta. Som jag saknar dig. Få snusa i ditt hår och bara få leva tillsammans.

Jag blir så arg att jag blir illamående. Sen släpper kroppen taget, den förstår. Hjärtat hänger inte med bara. Det är samma visa, då som nu.

Sorgen finns där. Då som nu.

Om jag skriker allt jag har, så högt jag kan....kommer du tillbaka då?

?

Nej, det gör du inte. Men det känns som att jag kanske, på något vis, kan få ur mig en liten del av den frustration jag bär på över det faktum att min förstfödde son, älskade Skrutten, aldrig kommer tillbaka.