Just nu känns det som att det är precis det vi gör, i både själen och i kroppen. Bryter ner och bygger upp. Återhämtningsfasen är viktig i denna process och det är lite där som det brister just nu. Det där med att erkänna sina otillräcklighet och att våga ta hjälp vid tuffa partier inom denna återhämtningsfas är likaså någonting vi arbetar med. Mot oss i denna process har vi alla känslor om "bör, skall, borde och måsten". Inkorporerat i detta är rädslan för vad andra ska tycka men också våra egna förväntningar på oss själva. Allt detta har egentligen ingen betydelse eftersom det är den egna känslan vi måste gå på. Oavsett alla "borde, måste, bör, andras tycken" osv.
Det är just i själva nedbrytningsfasen jag känner mig som skörast, kanske inte vid styrketräning men mer så vid själslig träning. Det har hänt mycket den senaste tiden och det ter sig inte minska. Därav måste jag inse att det behövs marginaler. Hålla tillbaka. Hushålla med energin. För trots allt är det viktigaste av allt att inse att allt är livet. Här och nu, det passerar hela tiden. Underbart, läskigt, snabbt och långsamt, allt på samma gång.
Våga hålla taget när det stormar som mest, men kanske också när det är som lugnast. Hålla tillbaka fast stormen inte yr, men likaså när den yr.
Häromdagen stannade tiden. Vi var mitt i stormens öga men likaså höll vi tillbaka. Mitt inne i Tropiska växthuset i Botaniska trädgården i Uppsala stannade tiden. Andrum. Återhämtningsfas i livets styrketräning.
Livet är en gåva och vi gör vårt bästa för att förvalta och hedra den. I med- och motgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar