Folk dör. Barn dör. Det är ett faktum som jag fortfarande har svårt att acceptera. Jag saknar vår son i himlen varje dag. Varje minut. Jag tänker på honom hela tiden och jag saknar att hålla hans hand. Ibland nästan kräks jag när sorgen kommer ifatt mig. Det gör den ofta fortfarande. Mitt på dagen på väg till ett möte eller på kvällen när jag sitter och tar det lugnt. Saknaden är enorm och svår att hantera. Än idag.
Men faktum är att jag trots detta ofta känner mig lyckligt lottad. Ibland får jag nästan skaka på huvudet för att verkligen fatta att det jag får uppleva är sant. Varje dag och varje sekund med min familj och de jag har runtomkring mig är fantastiskt. Jag flyger. På de vingar jag har fått och med de kramar och stöd jag fått längs vägen, så flyger jag. Trots livets hinder och de krokben som tillkommit längs vägen så flyger jag. Vändan är inte lång än så länge och jag kommer åter till första våningen på rundan. Men jag flyger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar