Sista kapitlet

En stöter ut, en lägger bi 
Oh livet tar och livet ger 

 Vi är mitt i vardagen, dit vi längtat så länge.  Mitt bland blöjbyten, förskolelämningar, simskola, danskurser, lekdater, soliga dagar med en glass i handen och nja glass lite överallt faktiskt, vinterdagar med pulka och varm choklad i backen. Vi är mitt i det där härligt underbara, uttömmande, fantastiska, tokiga och alldeles knasiga som kallas smårbarnsliv. Det som kallas livet. Vi kom tillbaka hit.

Mitt i detta stannar vi fortfarande upp och tänker på vår andra solstråle som skulle delat allt detta. Den där känslan av total maktlöshet och känsla av uppgivenhet slår oss fortfarande och det kommer den att göra till den dag vi ses igen. Även detta är en del av vår vardag, även om kärleken till honom överträffar sorgen med hästlängder.

Den sista pusselbiten till varför han var tvungen att lämna oss har kommit. Vi har fått utredningen där det står så mycket de har kunnat klargöra till varför han dog. De där pappren jag inte vet om jag ska slita itu eller varsamt klappa på. Jag har gjort det senare. Tagit fram dem, läst omsorgsfullt, försökt förstå, försökt att ta in orden och förstå varför. Varför dog vår son?! Jag slås av hur jag åter hamnar i ett tillstånd av koncentrationssvårigheter och oförmåga att förstå vad andra säger. Det är som att leva i en parallell värld.

Det gör ont att läsa och jag inser att svaren blir aningens fler men inte fullständiga. Allt går inte att förklara, även om fler pusselbitar nu kommit på plats. Tack för detta. Även om det gör ont har det gjorts försök att förstå och förhindra att det händer igen.

Jag lägger omsorgsfullt undan pappren där vår förlossning gåtts igenom i detalj av flertalet experter på området. Men mitt bland alla rader av förklaringar saknar jag rädslan, hopplösheten och ångesten. Och kärleken och längtan. Allt det som vi själva upplevde efter att vi insåg stundens allvar. Var det inte normalt att må som vi gjorde? Nej, det var det inte. Flera delar av förlossningen som vi trodde var normala visade sig inte riktigt vara det, men hur ska man veta när man aldrig fött barn förut? Det där som egentligen inte är relevant i utredningen kryper sakta fram i oss, alla känslor och skeenden. Men jag ser att vi nu lagt det åt sidan, alla de känslor som vi inte berättat för andra, allt det som vi gick igenom, det som berör den direkta förlossningen. Detta slås jag av när andra kan berätta i detalj om sin egen eller andras förlossning, att vi var inne i ett sådant trauma att vi inte ens kunde berätta delar av allt vi var med om. Minnena från själva förlossningen lossnar ett efter ett och det blir alltmer komplett, även från vår sida. Vi har pratat rätt mycket om livet runt omkring och om livet efter, men inte om själva förlossningen. För vi har inte riktigt kunnat. 

Vi lever livet fullt ut tillsammans här på jorden. I glädje och i sorg. Med livets alla ytterligheter. 
Men det sista kapitlet för vår son i himlen är nu skriven. Allt som vi kan få veta om hans korta liv är nu skrivet. Alla känslor och all kärlek finns kvar i våra hjärtan och det kapitlet tar aldrig slut.


Jag går min väg, men stanna ni 
Godnatt, må glädjen lysa er

Sven-Bertil Taube ur Ett sista glas