Om allt går bra? Jovars...

Sitter i fåtöljen  och stirrar på maskinen som nu ska mäta mitt blodtryck i ett dygn framöver. "En gång i halvtimmen på dagen och en gång i timmen på natten" sade sköterskan glatt när jag tidigare i morse fick den "installerad" på armen. På min andra arm ligger det underverk som idag blir en månad gammal.

Just idag känner jag verkligen av den tuffa resa vi behövt göra för att komma hit, och jag känner mig så innerligt trött.

Jag tänker på alla besök på sjukhuset för att säkerställa att allt var bra, i både kropp och själ, om alla extraåtgärder som sattes in för att "ta det säkra före det osäkra". Och de besök som rörde det som faktiskt inte var bra. Och allt som kroppen behövde gå igenom för att komma dit vi är idag. Tack snälla kropp.

Jag är så innerligt trött.

Om allt går bra? Jovars. Mina värden är bevisligen dåliga. På hemmafronten förs ett krig med en liten som inte mår bra i själen efter den långa flytten. Lägenheten är ett sammelsurium av flyttlådor, blöjor och grus.
Mitt i detta finns två vuxna som håller  på att lära sig vara flerbarnsföräldrar i praktiken. Som försöker hantera efterskalvet efter allt vi varit med om. Som försöker lära känna en ny stad nya människor. En vuxen som håller på att lära känna sin nya kropp efter tredje snittet och en annan som håller på att lära sig ett nytt yrke.

Om allt går bra? Jovars.
Vi är tillsammans, vi har varandra, vi får dagligen uppleva nya spännande saker. Flyttfirman hittade fram, allt var helt, lägenheten är fin och vi har nära till mycket. Förskolan verkar toppen och utbildningen som maken prövar på densamma. Mamman njuter av att ännu en gång ha lyxen av att få ta hand om barnen på heltid. Vi har fått privilegiet att få pröva nya saker, mitt i livet.

Men idag,  just idag, är vägen lite snårig och mamman är trött.

Blodtrycksmanchetten gör sin tredje mätning och den lilla på andra armen sprattlar till, tar en djup suck och somnar nöjt om.