Lev inte snabbare än din skyddsängel kan flyga

En gång i tiden gick min tid snabbare än många andras (!) och efter den tiden har jag ärr. Eller som man också kan beskriva det, fyllt min ryggsäck med sten. Under åren har jag bearbetat dessa ärr och har kommit en bra bit på vägen. Efter att vår son gick bort insåg jag att den bearbetning som jag gjort med de tidigare ärren nu stärkte mig i den nya situation som vi hamnat i. Mitt fokus skiftade från att bearbeta gamla ärr till att ta hand om de nya. Någonstans mitt i allt behövde vi ju lära oss att leva igen. Att andas, äta, skratta och bara vara.

Nu, när vi kommit en bit på den vägen kommer en del av de gamla ärren upp igen. De som inte hann bearbetas klart. De skrämmer mig. Dagligen. Vissa dagar är en kamp och vissa bara flyger förbi utan minsta ansträngning. Idag var en sådan dag där jag behövde möta ett flertal av de ärr jag har i min ryggsäck och det var tungt. Galet tungt. Själen blir snabbt trött och jag inser att då jag blir trött så snabbt har jag en bit kvar att läka, att bygga upp motståndskraft.

Idag flyger jag och skyddsängeln i genomsnitt lika snabbt ;) Men ärren behöver få sig en omgång. Igen. Rivas upp och sys ihop på ett nytt sätt. Det är en lång och tung väg jag har framför mig, men ack så viktig. Denna väg måste jag gå själv. Jag måste försöka vara stark och ha fokus på målet, men främst på delmålen och syftet. Just nu stirrar jag mig blind på målet och dit är det långt, blickar jag för långt fram kommer jag inte orka. Idag är en sådan dag. Jag har lite svårt för att ge mig själv tid.

Även resan är en del av målet.
Ta hand om er. Och ryggsäcken. En efter en ska stenarna bort. Eller modifieras.
Peace out

Månsken från helgens nattpromenad med lillebror. Vår solstråle.

.