En dag under inskolningen av B kommer en av förskolelärarna och hämtar mig. Hon säger att allt har gått bra men när B skulle sova blev han lite ledsen. Hon har ett lungt men bestämt intryck och ler med en mild ton. Jag nästan springer upp från stolen och går snabbt samtidigt som jag försöker vara lugn. Det är inget oroande i detta egentligen jag hör att B inte är alltför ledsen. Trots detta har jag en isande känsla i magen.
Det som gör att det isar är inte dagens händelser utan för något som inträffade för tre år sedan. Mitt i natten när vi sov på sjukhuset med O kom en av sjuksköterskorna och hämtade oss, de skulle göra något med O och vi behövde vara med, ifall att något allvarligt skulle hända under ingreppet. En känsla blandad av förvirring, hjälplöshet, tomhet, nyfikenhet, styrka och kärlek spred sig som en mjuk förlamande filt över kroppen. Den fick mig att känna mig som att jag gick i en dimma i en verklighet som inte var min. Vid detta ingrepp gick det bra för O och han mådde bättre av det.
Det som händer nu vid inskolningen är inte alls samma sak, ändå träder en del återblickar in och tar över sinnet. Det är en kamp att låtsas som ingenting när det mest traumatiska jag har varit med om kastas över mig i samma stund som jag ska trösta sonen som blivit ledsen. Vi vill ju att inskolningen ska gå så smidigt som möjligt och däri innefattas inte en gråtande, förtvivlad mamma.
Jag misstänker att det är en del separationsångest i detta och en känsla av att det känns onaturligt att lämna ifrån mig det bästa jag har till någon annan. Jag har ju skaffat barn för att jag vill vara med dem, lära dem livet och visa dem allt och inte för att lämna dem ifrån mig till någon annan som gör allt detta. Men jag inser samtidigt vilken tur jag har som bor i ett land som har sådana fina förskolor, bra pedagoger, möjlighet till att arbeta deltid och en föräldraförsäkring som gör att processen känns lättare att hantera. Jag har också en del av mig själv som inser att jag måste arbeta och utvecklas just för att kunna visa sonen allt det som livet innebär.
Återblickarna kommer alltid att komma. De ger mig en stunds förlamning men sedan styrka att se det verkliga i livet, vad som är viktigt. De påminner mig om vår vackra son som bor i himlen och om allt vi faktiskt hann uppleva med honom, all kärlek och all smärta. De hjälper mig att bli en bättre mamma även om de stundtals gör mig haltande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar