"Det är en sak att överleva, en annan att fortleva."

För snart 10 år sedan var jag ute på Arlanda och tog emot människor som kom från de Tsunamidrabbade områdena efter den 26 december 2004. Det var ett uppdrag jag hade som aktiv i hemvärnet/röda korset. Vi mötte människor i stor sorg och många som "bara" varit med om själva vågen men inte förlorat någon. Det var det tuffaste uppdraget jag fått i min tid som aktiv hemvärnssoldat. Jag hade till viss del svårt att sätta mig in i känslan av att förlora så mycket som så många dessvärre hade gjort. Inte kunde jag då ana att jag själv skulle förlora ett barn som sakta gick bort i mina armar ungefär åtta år senare.

Idag sitter jag och tittar på dokumentären Generation Tsunami - 10 år senare på SVT2 och ser hur livet har fortsatt åren efter och nu, 10 år senare. Jag har tidigare inte sett så många tv-inslag om katastrofen för jag klarade inte av att åka ut till Arlanda varje dag och ta emot människor och samtidigt se alla nyheter om det på tv. Så fort det sändes stängde jag av.

Det glädjer mig att se hur många ställer upp på varandra i en krissituation men det gör lika ont i mig att se hur vissa utnyttjade situationen, liksom verkar vara fallet i många katastrofer.

Reportern berättar om hur de som han följt har det idag och vissa har det fortfarande tufft. Det är svårt att förstå omfattningen av allt som hände och jag lägger på minnet något som reportern säger i förbigående, "Det är en sak att överleva, en annan att fortleva."

Ta hand om varandra. Lev, och låt leva. Det är ju det vi alla vill. Leva. Och må bra. Tänker jag.