Tiden sätter inga gränser

Två år och nästan 6 månader senare. Jisses, har tiden gått så fort? Smärtan är precis lika skarp som den dagen vår son gick oss förlorad. Den slår fortfarande till så hårt att knäna viker sig och allt blir tomt och tyst. Och saknaden sprider sig. Den saknaden som jag kan känna när jag blundar, känslan av hans små händer i mina händer, doften av hans hår och ljuden som han gav oss.

I varje steg jag tar finns han där. I varje sak jag gör finns han där. Vår underbara fina son.

Det är fortfarande tufft att gå till en vårdcentral eller annan vårdinrättning. Det är fortfarande tufft att träffa barn i den ålder som vår son idag skulle ha varit i, om han hade fått leva vidare.

Ibland ser jag för mitt inre hur han leker bredvid oss när vi leker med lillebror, hur han busar med sin lillebror och tänker mig hur det skulle vara om vi fick vara fyra på jorden. Det är stunder som både gör fantastiskt ont och är fantastiskt fina. Allt på samma gång.

Jag är lyckligare än någonsin men samtidigt fattas han oss. Det kommer han alltid att göra.

Det är svårt att förklara. Det är som att något tar emot när sorgen kommer starkare vid något tillfälle. Jag är rädd att det är det faktum att det nu gått en tid. Som att både jag själv och andra förväntar mig/sig att den inte ska komma på samma sätt. Som att bara det vackra och fina är kvar. Inte den outhärdliga sorgen och smärtan. Men så är det ju inte. Sorgen är precis lika stor som för två och ett halvt år sedan. Likaså lyckan och glädjen över hans uppenbarelse.

Ja, smärta är smärta. Och kärlek är kärlek. Här sätter tiden inga gränser.