Kärlek, lycka, hopp, trohet och en liten pappersbit.

Allt som oftast när jag ser vår son upptäcka livet (varje sekund, varje dag), fylls mitt sinne av en känsla som jag har svårt att beskriva. Det närmaste jag kommer en beskrivning av den är att samtidigt som jag vill skratta, vill jag också gråta. Det liksom kryper i min kropp och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.  Ska jag skratta eller gråta? Jag ler så det nästan gör ont och då känns det ju rätt skumt att sätta sig ner och gråta. Ändå blir det ofta så.

Jag funderar ofta på den här känslan vilken så ofta kommer över mig. Handlar den om sorgen och allt det som jag inte kommer få uppleva med vår första son? Samtidigt som jag upplever lyckan över det jag har framför mig, en livs levande busunge?

Nej, efter många timmars iakttagande av sonens bravader inser jag att det är en ny form av lycka som väller över mig. Känslan är, som ni kunde läsa innan, otroligt svår att beskriva och ja, varje dag, varje sekund, saknar jag vår son som är i himlen. Smärtan är ständigt där. Ibland stärker den mig, för där och då ser jag allt jag fått, men rätt vad det är slår den undan benen på mig, för då ser jag bara vad jag har förlorat. Men detta lyckorus som nu sprider sig i kroppen och som ofta får mig att gråta är en glädje, som jag tolkar det. En glädje över att jag får uppleva allt detta. Två fina barn. Och nu, en liten "minime" som springer runt och sprallar och upptäcker livet. Han visar oss livet, liksom vi visar honom densamma.

Idag var vi på bröllop för några vänner som vi lärt känna efter att vi förlorat vår förstfödda. De har också förlorat sin förstfödda och det gör mig så glad att se att de verkligen lever. Att de trots sin smärta som de måste bära varje dag, verkligen lever. Njuter av varje andetag och gör det som de vill. Eller, det är så ser jag det i alla fall, utifrån. Jag har mött många änglaföräldrar (så kallar vi oss, vi som har förlorat barn) som har det tufft. Kämpar och försöker bära allt det tunga. Det är något vi alla måste göra. Det är med anledning av det som det verkligen känns fint att få vara med en dag som denna. När hopp och kärlek står i fokus och ett par lovar varandra evig trohet och att finnas där för varandra i vått och torrt. Att de står kvar tillsammans, hand i hand, efter den storm som varit.

Så, jag fortsätter fundera på min känsla i kroppen, men låter skrattet och tårarna komma om vartannat. Ser en liten leva. Upptäcka livet.

Avslutar dagens inlägg med en liten pappersbit som jag fick i en lyckokaka i kväll. Ganska passande en dag som denna. En dag i kärlekens tecken.