Starkamamman: 3 år - en evighet och ett kort andetag

Älskade son. Idag skulle du ha fyllt 3 år. Tiden har gått så oändligt fort men det känns också som en livstid bort. Saknaden är stor. Under veckan som gått (och sannolikt även den som kommer) har vi tänkt mycket på hur veckan innan du kom var, vad vi kände, vad vi upplevde och hur vi tänkte då. Minnet av den veckan vi fick med dig vårdar vi ömt. Dina små händer, hur du suckade, hur ditt hår krullade sig och hur det kändes att hålla din hand.

Idag har det varit en lika fantastisk dag, som tuff dag. Efter ett kortare sammanbrott på morgonen kom vi trots allt iväg till minneslunden. Där pyntade vi, busade vi och talade med vår älskade son. Som vi saknar honom. Saknaden är lika stor som den sekund vi förlorade honom. Idag har vi lärt oss leva med det faktum att han inte kommer att dela sitt liv mer med oss. Men saknaden gör lika ont. Det hade varit mulet hela morgonen men när vi stod i minneslunden och pyntade kom solens värmande strålar fram och torkade bort tårarna.

Sen åkte vi till Djurgården för att äta lunch på Ulla Winbladh, mumsigt, mysigt och lilla B åt som en häst. Ett bra ställe för en födelsedagslunch. Jag kunde inte låta bli att snegla på den tomma stolen som stod vid vårt bord för fyra och tänka att den där stolen är för vår andra son, han som finns i våra hjärtan. Han som hoppar på molnen. Han som inte fick leva längre.

Därefter var tanken att vi skulle gå på Aquaria men det var helt galet mycket folk och så trångt att vi inte såg någonting alls så vi knallade in på Gröna lund (öh, ja, vi överraskade oss själva). Idag var det inte alls mycket folk där och vi tänkte att om Oliver hade levt kanske vi hade åkt dit med honom, så det kändes nästan som att vi blev ditpuffade av vår lilla ängel. Vi fick skratta tillsammans med lillebror. Helt underbart. Även här kom solen fram och värmde av och till.

Vi avslutade dagen med att fika med jordgubbar. När skrutten låg i magen fick jag galna cravings för bär och frukt så det är verkligen helt rätt fika för vår ängel.

Det är konstigt att tre år efter att skrutten fötts, få stoppa om lillebror och pussa honom godnatt för att därefter fundera kring vad som hänt på tre år. Det är som att flera livstider passerat. Från att föda sitt första barn till att förlora densamma inom en vecka, gå igenom ett sorgearbete utan dess like, bli gravid igen med allt vad det innebär, få en kronisk sjukdom, förlora fler i familjen och släkten, föda en bebis som skriker, möta alla känslor som det innebär att få en bebis som får stanna, få nytt jobb - läs drömjobbet, byta stad, sälja och köpa hus och så slutligen få fira en treårsdag för en pojke som inte är med oss längre.

Hur som helst, det har varit en fin dag. Ömsom extremt svår, ömsom fantastisk. Mycket gråt, förtvivlan och förvirring, men också mycket skratt och glädje, över de fina barn vi fått och för den tid vi haft/har med dem.