Familjen sover. Jag har ont i magen. Gallbesvären har vaknat igen och jag har ont. Tar medicin och sätter mig och skriver. Ett försök att slippa smärtan. Men det leder till att en annan smärta vaknar.
Bra där Anna. Genomtänkt. Verkligen.
Ni vet den där förtvivlade gråten som säger att hur mycket jag än gråter så kan jag inte förändra detta faktum. Det är den som kommer. Den som gör så ont att man bara vill stänga av och inte känna alls. Den där smärtan, som jag gissar gör så folk börjar ta droger och annat för att inte känna. Själv sitter jag bara här. Mitt i alltet och bara har ont. Men min "drog" får bli skrivandet. Det gör att jag orkar med. Att jag kan stå ut. En ventil som gör att jag når en punkt där det känns ok efter ett tag.
Tack för detta.
Andas. Och lev igen.
Välkommen till en blogg om livet i all sin enkelhet och all sin komplexitet. Mina tankar, mina funderingar, mitt brus. Högt och lågt. Ärligt, rakt och innerligt. Välkommen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar