Vägen tillbaka är lång. Den är kantad av gropar och kullar. Den är kantad av grästuvor och kalla snöhögar, av människor som hejar på, av människor som vänder sig om när du passerar. Den är kantad av hopp och förtvivlan.
Vägen tillbaka är lång. Under vägen ramlar jag, stannar stilla en stund och känner efter. Under vägen får jag plötsligt vingar, låter mig föras med av vinden och bara låter mig föras bort.
Plötsligt inser jag inte att det är en väg tillbaka utan en väg mot något annat. Det är en ny väg som förändras allteftersom. Något nytt. En väg som kantas av nya utmaningar såväl som toppar och dalar.
Jag går på livets väg som ännu är outstakad men som alldeles innan kändes som en enkelriktad väg med en förutbestämd bana.
Vägen tillbaka blir lång. Aldeles för lång, för det är fel väg att gå. Vägen leder mig framåt. Ömsom långsamt, så långsamt att jag nästan är stilla, ömsom i raketfart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar