Vackra, vackra dagar.
Luften fylls med doften av nyutslagna blommor, hav, hävdade ängar, förväntan och den där spirande känslan man har i kroppen när man väntar på något spännande. Det är doften av en känsla.
I år för första gången på tre år känner jag doften igen. Trevande vågar jag mig på att känna känslan ända ner till mina bara sommarfötter.
Det är med viss vånda jag öppnar den dörren igen. Dörren till alla känslor. Dörren dit där den värsta av smärtor finns. Dörren dit den största av kärlekar finns.
Det är underbart att få känna den känslan igen. Att verkligen känna. Jag har en bit kvar på den vägen, vägen mot modet av att våga känna och leva, men jag låter den vägen få ta den tid den behöver. Jag låter mig själv få vila i tryggheten av detta.
Morgonen är vacker. Solen går upp, det är en kall men sommarmild bris i luften och fåglarna har precis börjat kvittra. Familjen med svalor som bor i vår taknock har påbörjat morgonbestyren och ungarna skriker sig hesa när mamman och pappan kommer med frukost. Benjamin vaknar och ler sitt finurliga leende och vi ser att han har sovit gott.
Morgonen är vacker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar