Kärlek, lycka, hopp, trohet och en liten pappersbit.

Allt som oftast när jag ser vår son upptäcka livet (varje sekund, varje dag), fylls mitt sinne av en känsla som jag har svårt att beskriva. Det närmaste jag kommer en beskrivning av den är att samtidigt som jag vill skratta, vill jag också gråta. Det liksom kryper i min kropp och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.  Ska jag skratta eller gråta? Jag ler så det nästan gör ont och då känns det ju rätt skumt att sätta sig ner och gråta. Ändå blir det ofta så.

Jag funderar ofta på den här känslan vilken så ofta kommer över mig. Handlar den om sorgen och allt det som jag inte kommer få uppleva med vår första son? Samtidigt som jag upplever lyckan över det jag har framför mig, en livs levande busunge?

Nej, efter många timmars iakttagande av sonens bravader inser jag att det är en ny form av lycka som väller över mig. Känslan är, som ni kunde läsa innan, otroligt svår att beskriva och ja, varje dag, varje sekund, saknar jag vår son som är i himlen. Smärtan är ständigt där. Ibland stärker den mig, för där och då ser jag allt jag fått, men rätt vad det är slår den undan benen på mig, för då ser jag bara vad jag har förlorat. Men detta lyckorus som nu sprider sig i kroppen och som ofta får mig att gråta är en glädje, som jag tolkar det. En glädje över att jag får uppleva allt detta. Två fina barn. Och nu, en liten "minime" som springer runt och sprallar och upptäcker livet. Han visar oss livet, liksom vi visar honom densamma.

Idag var vi på bröllop för några vänner som vi lärt känna efter att vi förlorat vår förstfödda. De har också förlorat sin förstfödda och det gör mig så glad att se att de verkligen lever. Att de trots sin smärta som de måste bära varje dag, verkligen lever. Njuter av varje andetag och gör det som de vill. Eller, det är så ser jag det i alla fall, utifrån. Jag har mött många änglaföräldrar (så kallar vi oss, vi som har förlorat barn) som har det tufft. Kämpar och försöker bära allt det tunga. Det är något vi alla måste göra. Det är med anledning av det som det verkligen känns fint att få vara med en dag som denna. När hopp och kärlek står i fokus och ett par lovar varandra evig trohet och att finnas där för varandra i vått och torrt. Att de står kvar tillsammans, hand i hand, efter den storm som varit.

Så, jag fortsätter fundera på min känsla i kroppen, men låter skrattet och tårarna komma om vartannat. Ser en liten leva. Upptäcka livet.

Avslutar dagens inlägg med en liten pappersbit som jag fick i en lyckokaka i kväll. Ganska passande en dag som denna. En dag i kärlekens tecken.

Blogg på språng :D

Rapport från sjuksängen del 2. Utdrag ur boken "Makt, plast, gift och våra barn" av Ethel Forsberg tidigare GD på Kemikalieinspektionen. Något att fundera över såhär i juletid. För er som verkligen funderar över det här med farliga kemikalier i vår närhet, glöm inte att kunskap är makt. Ta hand om er och var kritiska. #kemikaliebanta #hållbarutveckling #starkamamman #livet #kunskapärmakt

"Det är en sak att överleva, en annan att fortleva."

För snart 10 år sedan var jag ute på Arlanda och tog emot människor som kom från de Tsunamidrabbade områdena efter den 26 december 2004. Det var ett uppdrag jag hade som aktiv i hemvärnet/röda korset. Vi mötte människor i stor sorg och många som "bara" varit med om själva vågen men inte förlorat någon. Det var det tuffaste uppdraget jag fått i min tid som aktiv hemvärnssoldat. Jag hade till viss del svårt att sätta mig in i känslan av att förlora så mycket som så många dessvärre hade gjort. Inte kunde jag då ana att jag själv skulle förlora ett barn som sakta gick bort i mina armar ungefär åtta år senare.

Idag sitter jag och tittar på dokumentären Generation Tsunami - 10 år senare på SVT2 och ser hur livet har fortsatt åren efter och nu, 10 år senare. Jag har tidigare inte sett så många tv-inslag om katastrofen för jag klarade inte av att åka ut till Arlanda varje dag och ta emot människor och samtidigt se alla nyheter om det på tv. Så fort det sändes stängde jag av.

Det glädjer mig att se hur många ställer upp på varandra i en krissituation men det gör lika ont i mig att se hur vissa utnyttjade situationen, liksom verkar vara fallet i många katastrofer.

Reportern berättar om hur de som han följt har det idag och vissa har det fortfarande tufft. Det är svårt att förstå omfattningen av allt som hände och jag lägger på minnet något som reportern säger i förbigående, "Det är en sak att överleva, en annan att fortleva."

Ta hand om varandra. Lev, och låt leva. Det är ju det vi alla vill. Leva. Och må bra. Tänker jag.

Tiden sätter inga gränser

Två år och nästan 6 månader senare. Jisses, har tiden gått så fort? Smärtan är precis lika skarp som den dagen vår son gick oss förlorad. Den slår fortfarande till så hårt att knäna viker sig och allt blir tomt och tyst. Och saknaden sprider sig. Den saknaden som jag kan känna när jag blundar, känslan av hans små händer i mina händer, doften av hans hår och ljuden som han gav oss.

I varje steg jag tar finns han där. I varje sak jag gör finns han där. Vår underbara fina son.

Det är fortfarande tufft att gå till en vårdcentral eller annan vårdinrättning. Det är fortfarande tufft att träffa barn i den ålder som vår son idag skulle ha varit i, om han hade fått leva vidare.

Ibland ser jag för mitt inre hur han leker bredvid oss när vi leker med lillebror, hur han busar med sin lillebror och tänker mig hur det skulle vara om vi fick vara fyra på jorden. Det är stunder som både gör fantastiskt ont och är fantastiskt fina. Allt på samma gång.

Jag är lyckligare än någonsin men samtidigt fattas han oss. Det kommer han alltid att göra.

Det är svårt att förklara. Det är som att något tar emot när sorgen kommer starkare vid något tillfälle. Jag är rädd att det är det faktum att det nu gått en tid. Som att både jag själv och andra förväntar mig/sig att den inte ska komma på samma sätt. Som att bara det vackra och fina är kvar. Inte den outhärdliga sorgen och smärtan. Men så är det ju inte. Sorgen är precis lika stor som för två och ett halvt år sedan. Likaså lyckan och glädjen över hans uppenbarelse.

Ja, smärta är smärta. Och kärlek är kärlek. Här sätter tiden inga gränser.