Blogg på språng :D

Två små barn. En nalle var. En med änglavingar och en utan. Ett barn i himlen och ett barn på jorden. Imorse för tre år sedan förlorade vi vår förstfödde son. En smärta som jag aldrig skulle kunna förklara utan att den förminskades. ♡ Saknaden är stor. Till månen och tillbaka. An angel opened the book of life & wrote down my baby's birth. Then she whispered as she closed the book "Too beautiful for earth." ♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡ #änglaförälder #änglabarn #starkamamman #livet #livetärengåva #älskadebarn #älskadefamilj #nallar#tacksamförfinavänner#tacksamförminfamilj

Svalans sång

Jag ser solnedgången lysa vackert över ängen och känner sommarbrisen smeka lätt över huden. Jag känner doften av sommarblomster och hör fåglarna kvittra vackra melodier.

Jag kan se, känna och höra men det är just nu som att det kommer till en gräns och jag känner, ser och hör inte fullt ut. Det är som att ha en förkylning som ger mig en avdomnande känsla i kropp och sinne. Ett filter.

Under den här veckan för tre år sedan hade jag  ungefär samma känsla i kroppen hela tiden blandat med svår ångest och lycka. Samtidigt har jag aldrig varit så stark. Jag kände det inte då. Jag känner det knappt ens idag. Men jag förstår.

Jag tänker fortsätta titta på solens upp- och nedgång och fortsätta låta sommarbrisen smeka min hud. Jag tänker fortsätta spana och dofta på ängsblommorna och fortsätta lyssna efter svalans sång. För jag förstår att en dag släpper den avdomnande känslan. Och det tänker jag inte missa.

Livet.

Blogg på språng :D

Ni vet en sån dag när man bara gör precis det som faller en in. Typ. Som att börja dagen med att strunta i morgondisken och sy sängkläder till sonens nallesäng istället. Fint blev det, tyckte liten som snabbt bäddade ner nallen och sig själv och toppade det hela med mormors virkade filt. För att sen strunta i gräset som växer och spontanumgås med goa grannar och hamna på spontangrill med desamma. B och hans kompisar har röjt och busat som tokar. Nu sover de sött och själv hamnade jag i badet. Bra start på semestern, som jag ämnar fortsätta i samma anda :) #jagkansyjagärinterädd#livet #älskadefamilj #sommar#goagrannar #starkamamman #semester #hejamig

Blogg på språng :D

Tre vackra rosor blommar på vårt bord. En för varje år av saknad. Gula rosor är blommor som vi förknippar med vår älskade son. Tack @emmabolms och @josefinaelma för de vackra blommorna. ♡♡♡♡ #änglaförälder #änglabarn #starkamamman #livet #livetärengåva #älskadebarn #älskadefamilj

3 år - en evighet och ett kort andetag

Älskade son. Idag skulle du ha fyllt 3 år. Tiden har gått så oändligt fort men det känns också som en livstid bort. Saknaden är stor. Under veckan som gått (och sannolikt även den som kommer) har vi tänkt mycket på hur veckan innan du kom var, vad vi kände, vad vi upplevde och hur vi tänkte då. Minnet av den veckan vi fick med dig vårdar vi ömt. Dina små händer, hur du suckade, hur ditt hår krullade sig och hur det kändes att hålla din hand.


Idag har det varit en lika fantastisk dag, som tuff dag. Efter ett kortare sammanbrott på morgonen kom vi trots allt iväg till minneslunden. Där pyntade vi, busade vi och talade med vår älskade son. Som vi saknar honom. Saknaden är lika stor som den sekund vi förlorade honom. Idag har vi lärt oss leva med det faktum att han inte kommer att dela sitt liv mer med oss. Men saknaden gör lika ont. Det hade varit mulet hela morgonen men när vi stod i minneslunden och pyntade kom solens värmande strålar fram och torkade bort tårarna.

Sen åkte vi till Djurgården för att äta lunch på Ulla Winbladh, mumsigt, mysigt och lilla B åt som en häst. Ett bra ställe för en födelsedagslunch. Jag kunde inte låta bli att snegla på den tomma stolen som stod vid vårt bord för fyra och tänka att den där stolen är för vår andra son, han som finns i våra hjärtan. Han som hoppar på molnen. Han som inte fick leva längre.

Därefter var tanken att vi skulle gå på Aquaria men det var helt galet mycket folk och så trångt att vi inte såg någonting alls så vi knallade in på Gröna lund  (öh, ja, vi överraskade oss själva). Idag var det inte alls mycket folk där och vi tänkte att om Oliver hade levt kanske vi hade åkt dit med honom, så det kändes nästan som att vi blev ditpuffade av vår lilla ängel. Vi fick skratta tillsammans med lillebror. Helt underbart. Även här kom solen fram och värmde av och till.

Vi avslutade dagen med att fika med jordgubbar. När skrutten låg i magen fick jag galna cravings för bär och frukt så det är verkligen helt rätt fika för vår ängel.

Det är konstigt att tre år efter att skrutten fötts, få stoppa om lillebror och pussa honom godnatt för att därefter fundera kring vad som hänt på tre år. Det är som att flera livstider passerat. Från att föda sitt första barn till att förlora densamma inom en vecka, gå igenom ett sorgearbete utan dess like, bli gravid igen med allt vad det innebär, få en kronisk sjukdom, förlora fler i familjen och släkten, föda en bebis som skriker, möta alla känslor som det innebär att få en bebis som får stanna, få nytt jobb - läs drömjobbet, byta stad, sälja och köpa hus och så slutligen få fira en treårsdag för en pojke som inte är med oss längre.


Hur som helst, det har varit en fin dag. Ömsom extremt svår, ömsom fantastisk. Mycket gråt, förtvivlan och förvirring, men också mycket skratt och glädje, över de fina barn vi fått och för den tid vi haft/har med dem.

Pynt vid minneslunden för storebror.

Gula rosor har blivit vår ängels blomma.

Lunch!

Karusellpremiär! 

Dagar i ett liv

Vackra, vackra dagar.

Luften fylls med doften av nyutslagna blommor, hav, hävdade ängar, förväntan och den där spirande känslan man har i kroppen när man väntar på något spännande. Det är doften av en känsla.

I år för första gången på tre år känner jag doften igen. Trevande vågar jag mig på att känna känslan ända ner till mina bara sommarfötter.

Det är med viss vånda jag öppnar den dörren igen.  Dörren till alla känslor. Dörren dit där den värsta av smärtor finns. Dörren dit den största av kärlekar finns.

Det är underbart att få känna den känslan igen. Att verkligen känna. Jag har en bit kvar på den vägen, vägen mot modet av att våga känna och leva, men jag låter den vägen få ta den tid den behöver. Jag låter mig själv få vila i tryggheten av detta.

Morgonen är vacker. Solen går upp, det är en kall men sommarmild bris i luften och fåglarna har precis börjat kvittra. Familjen med svalor som bor i vår taknock har påbörjat morgonbestyren och ungarna skriker sig hesa när mamman och pappan kommer med frukost. Benjamin vaknar och ler sitt finurliga leende och vi ser att han har sovit gott.

Morgonen är vacker.

Det är din vecka nu.

Älskade son. Det är din vecka nu. Den veckan som du kom och gick. Den veckan som för evigt kommer att få vara din.

Vi tänker på dig. Vi saknar dig.  Vi andas för dig.

Vi är lyckliga för den tiden vi fick ha dig.

Vi sörjer varje sekund utan dig, för den tid du inte fick.

Vi älskar dig.

Denna vecka är din.

♡

Andas

Familjen sover. Jag har ont i magen. Gallbesvären har vaknat igen och jag har ont. Tar medicin och sätter mig och skriver. Ett försök att slippa smärtan. Men det leder till att en annan smärta vaknar.

Bra där Anna. Genomtänkt. Verkligen.

Ni vet den där förtvivlade gråten som säger att hur mycket jag än gråter så kan jag inte förändra detta faktum. Det är den som kommer. Den som gör så ont att man bara vill stänga av och inte känna alls. Den där smärtan, som jag gissar gör så folk börjar ta droger och annat för att inte känna. Själv sitter jag bara här. Mitt i alltet och bara har ont. Men min "drog" får bli skrivandet. Det gör att jag orkar med. Att jag kan stå ut. En ventil som gör att jag når en punkt där det känns ok efter ett tag.

Tack för detta.

Andas. Och lev igen.

Den vackra smärtan

En smärta vacker som kärlek.

Kärlek stark som hårdaste diamanten.
En smärta som berättar att hjärtat fått vara med om det vackraste.
En smärta som vittnar om en kärlek som övervinner all annan kärlek.

En smärta som bit för bit övergår i ren stark kärlek, smärtan befinner sig i dess närhet och påminner men visar samtidigt ständigt på den starkaste av kärlekar. En symbios som är oundviklig.

Timmar av kärlek. Timmar av lycka. Timmar av den största av sorger. Timmar av den största av kärlekar. Värdefulla timmar med vår älskade son. Hans första och sista timmar. De lyckligaste och de mest smärtsamma i mitt liv.

Ett kort ögonblick och en evighet sedan.

Att våga släppa taget och lita på att känslan och minnet består. Att sonen i sin himmel känner att kärleken bara växer, liksom för lillebror.

För tre år sedan satt vi och mumsade på en nationaldagsbakelse på ett café. Det var en varm dag men såpass lagom varmt att en höggravid kvinna (läs: jag) orkade ta sig ut i solen för att njuta av den vackra försommargrönskan. Vi var i nuet och ville så gärna träffa den lille i magen, den lille som ständigt gjorde sig påmind genom sina regelbundna sparkar.

Idag satte jag upp en flagga tillsammans med hans lillebror. Ett firande av en nationaldag. Jag fick berätta för honom varför vi firar. Lycka.

Idag är jag tacksamma för den vackra försommargrönskan som åter visar sig, tacksam för ett land där det finns hjälp att få när livet vänder. Jag är tacksam för den familj vi är och för den styrka jag finner däri. Sist men inte minst är jag tacksam för att sonen nu äntligen börjar återhämta sig från veckans sjukdom.

Det där med tiden. Ett kort ögonblick och en evighet sedan.

Inget firande utan flagga. Minus uppställning och formell hissning då sonen fortfarande vilar upp sig. Det får bli nästa år. :)

Igår var det världsmiljödagen. Vi klarade inte av att fira så mycket pga sjukdom. Men vi får ta igen det senare. Vi är tacksamma (väldans vad mycket tacksamt det var idag då ;)) för den vackra naturen vi har. Ta hand om den! 

Resan tillbaka

Vägen tillbaka är lång. Den är kantad av gropar och kullar. Den är kantad av grästuvor och kalla snöhögar, av människor som hejar på, av människor som vänder sig om när du passerar. Den är kantad av hopp och förtvivlan.

Vägen tillbaka är lång. Under vägen ramlar jag, stannar stilla en stund och känner efter. Under vägen får jag plötsligt vingar, låter mig föras med av vinden och bara låter mig föras bort.

Plötsligt inser jag inte att det är en väg tillbaka utan en väg mot något annat. Det är en ny väg som förändras allteftersom. Något nytt. En väg som kantas av nya utmaningar såväl som toppar och dalar.

Jag går på livets väg som ännu är outstakad men som alldeles innan kändes som en enkelriktad väg med en förutbestämd bana.

Vägen tillbaka blir lång. Aldeles för lång, för det är fel väg att gå. Vägen leder mig framåt. Ömsom långsamt, så långsamt  att jag nästan är stilla, ömsom i raketfart.