Trots detta fantastiska faktum att vi får dela våra liv med B, kastas jag tillbaka. Jag är lyckligare än någonsin men mitt i lyckan finns det en stor sorg. Sorgen över att inte få hålla min förstfödde i min famn, att mina två söner inte kan leva som bröder skall, sida vid sida. Busandes och livs levande.
Under eftermiddagsluren idag kastades jag tillbaka till den första veckan hemma, efter veckan med vår första son på sjukhus. Veckan efter att vår första son gått bort. Jag kastades rakt in i mötet med ett tomt barnrum, helt förberett för en litens ankomst. Ett rum som fick förbli tomt tills dess att lillebror kom till världen. Jag minns hur jag ramlade ihop på golvet som en våt fläck mitt på golvet. Jag minns även hur solen sken in genom fönstret, hur vacker dagen var och hur absurt allting kändes. Jag minns doften av hans nytvättade kläder, som jag omsorgsfullt vek om och om igen. Hur tröstande det var att visa nära och kära hans rum och de kläder som skulle fått bli hans.
Ja, dagligen kastas vi tillbaka till sorgen. Sorgen och lyckan går hand i hand. Ibland känns det som att gå med tyngder, och ibland känns det som att gå på moln.
Varje dag förundras jag över vår son B. Hur han utvecklas, alla hans egenskaper och egenheter. Det är inget mindre än magiskt.
Livet. Livet är.
 |
| Du är magisk. Älskade barn. Vår solstråle. |
