På dagen idag, för fem år sen, somnade vår förstfödde in efter en vecka fylld av en väldig kamp för livet. Det var en tidig morgon där han tog sina sista andetag i våra famnar. Vår älskade kämpe. Den gånga veckan hade vädret varit ömsom vackert ömsom regnigt med en del åska. Men denna tidiga morgon sken solen. Jag minns den taxiresan hem, där jag funderade över hur solen kunde gå upp med ett så vackert sken över den lummiga förorten trots allt som hade hänt. Hur kunde det vara så vackert? Hur kunde jorden leva vidare? Utan vår son? Det var idag 5 år sedan. Man kan undra vart åren har tagit vägen, men samtidigt vet jag exakt vart den tagit vägen. Tiden har fyllts med en kamp tillbaka till livet. Den har fyllts med tårar, skratt, sorg, glädje, utmaningar och äventyr. Av och till kan jag liksom känna av varje sekund som gått. En känsla där varje sekund av och till har innehållit blandade känslor av fullständig svart sorg där absolut inget känns viktigt längre, total lycka och eufori så det liksom pirrar i kroppen, planlöst vacklande och sökande efter en mening och samtidigt medvetet och fokuserat handlande.
För 5 år sedan hade vi haft en vecka där vi befann oss mellan liv och död och hopp och förtvivlan i en vecka. Vi var så otroligt trötta, både i kropp och själ. Sorgen kommer jag aldrig över, men jag har, tror jag, lärt mig leva med den. Även om jag fortfarande stannar upp och inte kan förstå det som hände. Jag får fortfarande flashbacks och än har inte alla minnen kommit tillbaka, de kommer ett efter ett, som att jag fick minnesförlust. Jag stämmer av dem med Jonas som med ett bestämt lugn förklarar vad som hände. Han som fick se allt.
Men så för livet oss på outgrundliga vägar. Denna morgon började annorlunda än den tidiga morgonen för 5 år sedan. Bad och bus med den älskade lilla busungen som föddes för ca 3,5 år sedan. Han som i sanning är en lyckans son. Älskade barn, han som lär oss leva igen. Han som har en sån levnadsglädje att det inte går att grubbla eller fundera för mycket.❤
Älskade barn, vårt allt.
