Kärlek, lycka, hopp, trohet och en liten pappersbit.

Allt som oftast när jag ser vår son upptäcka livet (varje sekund, varje dag), fylls mitt sinne av en känsla som jag har svårt att beskriva. Det närmaste jag kommer en beskrivning av den är att samtidigt som jag vill skratta, vill jag också gråta. Det liksom kryper i min kropp och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.  Ska jag skratta eller gråta? Jag ler så det nästan gör ont och då känns det ju rätt skumt att sätta sig ner och gråta. Ändå blir det ofta så.

Jag funderar ofta på den här känslan vilken så ofta kommer över mig. Handlar den om sorgen och allt det som jag inte kommer få uppleva med vår första son? Samtidigt som jag upplever lyckan över det jag har framför mig, en livs levande busunge?

Nej, efter många timmars iakttagande av sonens bravader inser jag att det är en ny form av lycka som väller över mig. Känslan är, som ni kunde läsa innan, otroligt svår att beskriva och ja, varje dag, varje sekund, saknar jag vår son som är i himlen. Smärtan är ständigt där. Ibland stärker den mig, för där och då ser jag allt jag fått, men rätt vad det är slår den undan benen på mig, för då ser jag bara vad jag har förlorat. Men detta lyckorus som nu sprider sig i kroppen och som ofta får mig att gråta är en glädje, som jag tolkar det. En glädje över att jag får uppleva allt detta. Två fina barn. Och nu, en liten "minime" som springer runt och sprallar och upptäcker livet. Han visar oss livet, liksom vi visar honom densamma.

Idag var vi på bröllop för några vänner som vi lärt känna efter att vi förlorat vår förstfödda. De har också förlorat sin förstfödda och det gör mig så glad att se att de verkligen lever. Att de trots sin smärta som de måste bära varje dag, verkligen lever. Njuter av varje andetag och gör det som de vill. Eller, det är så ser jag det i alla fall, utifrån. Jag har mött många änglaföräldrar (så kallar vi oss, vi som har förlorat barn) som har det tufft. Kämpar och försöker bära allt det tunga. Det är något vi alla måste göra. Det är med anledning av det som det verkligen känns fint att få vara med en dag som denna. När hopp och kärlek står i fokus och ett par lovar varandra evig trohet och att finnas där för varandra i vått och torrt. Att de står kvar tillsammans, hand i hand, efter den storm som varit.

Så, jag fortsätter fundera på min känsla i kroppen, men låter skrattet och tårarna komma om vartannat. Ser en liten leva. Upptäcka livet.

Avslutar dagens inlägg med en liten pappersbit som jag fick i en lyckokaka i kväll. Ganska passande en dag som denna. En dag i kärlekens tecken.

Blogg på språng :D

Rapport från sjuksängen del 2. Utdrag ur boken "Makt, plast, gift och våra barn" av Ethel Forsberg tidigare GD på Kemikalieinspektionen. Något att fundera över såhär i juletid. För er som verkligen funderar över det här med farliga kemikalier i vår närhet, glöm inte att kunskap är makt. Ta hand om er och var kritiska. #kemikaliebanta #hållbarutveckling #starkamamman #livet #kunskapärmakt

"Det är en sak att överleva, en annan att fortleva."

För snart 10 år sedan var jag ute på Arlanda och tog emot människor som kom från de Tsunamidrabbade områdena efter den 26 december 2004. Det var ett uppdrag jag hade som aktiv i hemvärnet/röda korset. Vi mötte människor i stor sorg och många som "bara" varit med om själva vågen men inte förlorat någon. Det var det tuffaste uppdraget jag fått i min tid som aktiv hemvärnssoldat. Jag hade till viss del svårt att sätta mig in i känslan av att förlora så mycket som så många dessvärre hade gjort. Inte kunde jag då ana att jag själv skulle förlora ett barn som sakta gick bort i mina armar ungefär åtta år senare.

Idag sitter jag och tittar på dokumentären Generation Tsunami - 10 år senare på SVT2 och ser hur livet har fortsatt åren efter och nu, 10 år senare. Jag har tidigare inte sett så många tv-inslag om katastrofen för jag klarade inte av att åka ut till Arlanda varje dag och ta emot människor och samtidigt se alla nyheter om det på tv. Så fort det sändes stängde jag av.

Det glädjer mig att se hur många ställer upp på varandra i en krissituation men det gör lika ont i mig att se hur vissa utnyttjade situationen, liksom verkar vara fallet i många katastrofer.

Reportern berättar om hur de som han följt har det idag och vissa har det fortfarande tufft. Det är svårt att förstå omfattningen av allt som hände och jag lägger på minnet något som reportern säger i förbigående, "Det är en sak att överleva, en annan att fortleva."

Ta hand om varandra. Lev, och låt leva. Det är ju det vi alla vill. Leva. Och må bra. Tänker jag.

Tiden sätter inga gränser

Två år och nästan 6 månader senare. Jisses, har tiden gått så fort? Smärtan är precis lika skarp som den dagen vår son gick oss förlorad. Den slår fortfarande till så hårt att knäna viker sig och allt blir tomt och tyst. Och saknaden sprider sig. Den saknaden som jag kan känna när jag blundar, känslan av hans små händer i mina händer, doften av hans hår och ljuden som han gav oss.

I varje steg jag tar finns han där. I varje sak jag gör finns han där. Vår underbara fina son.

Det är fortfarande tufft att gå till en vårdcentral eller annan vårdinrättning. Det är fortfarande tufft att träffa barn i den ålder som vår son idag skulle ha varit i, om han hade fått leva vidare.

Ibland ser jag för mitt inre hur han leker bredvid oss när vi leker med lillebror, hur han busar med sin lillebror och tänker mig hur det skulle vara om vi fick vara fyra på jorden. Det är stunder som både gör fantastiskt ont och är fantastiskt fina. Allt på samma gång.

Jag är lyckligare än någonsin men samtidigt fattas han oss. Det kommer han alltid att göra.

Det är svårt att förklara. Det är som att något tar emot när sorgen kommer starkare vid något tillfälle. Jag är rädd att det är det faktum att det nu gått en tid. Som att både jag själv och andra förväntar mig/sig att den inte ska komma på samma sätt. Som att bara det vackra och fina är kvar. Inte den outhärdliga sorgen och smärtan. Men så är det ju inte. Sorgen är precis lika stor som för två och ett halvt år sedan. Likaså lyckan och glädjen över hans uppenbarelse.

Ja, smärta är smärta. Och kärlek är kärlek. Här sätter tiden inga gränser.

Blogg på språng :D

Skulle precis skriva att det är "tufft" att vara på konferens. Men sanningen är att det är intressant och inspirerande på alla sätt. Men, det är första natten sedan B föddes som jag inte sover med honom. Så ja, jättetufft är det. Läskigt. Och lärorikt. Och roligt. Och intressant. Allt på samma gång. #älskadeunge#livet #nyajobbet #krusenberg#krusenbergsherrgård#starkamamman @krusenberg

Ett inlägg i debatten - om ekologisk odling

Tittar på SVTs program Debatt om att köpa ekomat eller inte? Läste om samma diskussion i tidningen häromdagen och det diskuterades livligt i lunchrummet på jobbet. Kanske är det oundvikligt när man arbetar som miljösamordnare på ett universitet, men intressant är det hur som helst. All denna "nya" uppståndelse till ekomatens varande eller ickevarande kommer sig av en nyutgiven bok som ställer sig kritisk till ekomatens nytta, både i ett hälsoperspektiv och i ett globalt matförsörjningsperspektiv.

Min första reflektion är att det är precis såhär forskning fungerar. Jag ska förklara vad jag menar. Jag förbluffas av uppståndelsen kring forskarnas resultat eftersom det ofta kommer forskningsrapporter som är motstridiga. Alltså, att en forskargrupp kommer fram till en sak och en annan grupp till en annan. Motsägelsefullt? Nej, inte alls. Forskare arbetar olika, har därmed olika metoder och förutsättningar och ska kunna ta emot sina resultat på ett objektivt och kritiskt sätt och leverera dem till samhället. Det är liksom det som är deras arbete. Oavsett resultat.

Det finns de forskare som ger sig ut på fältet och gör egna undersökningar och det finns de som gör dokumentstudier, alltså läser andras resultat (flera olika) och skapar en sammanfattning utifrån denna. Sen finns det ju de som gör både och och därigenom kommer fram till andra resultat. Vidare finns det forskning som är skapad av forskare som är anställda på universitet och högskolor och så finns det de som är anställda av olika företag. Metoder och arbetssätt skiljer sig åt.
Hur man ser på forskning som kommer från forskare från ett specifikt företag och därmed objektiviteten i det måste var och en själv ta ställning till. Även universiteten och högskolorna får forskningsanslag som kan vara riktade. Min poäng med detta resonemang är att det dels är viktigt att alla forskningsresultat som grundar sig på välarbetade, objektiva och statistiskt signifikanta (ett uttryck som ger uttryck för att det inte är slumpen som gett forskaren sitt resultat, typ) studier får komma fram i dagsljuset för att diskuteras, debatteras och föra oss som samhälle framåt, oavsett vad de säger oss, dels att man ska ta all information med en nypa salt. Pust lång mening det där. Hängde ni med? Hur som helst. Alltså, ifrågasätt, granska och undersök, vad är det för resultat, vem har gjort den, hur har den genomförts? Är det från ett företag som vill föra fram sina egna produkter, har forskaren någon vinning av resultaten, vad grundar man resultaten på? Hur, vem, vad? Ni som är forskare får rätta mig i detta resonemang om jag har fel. Jag lär mig gärna mer!

Åter till ekomaten. Under min studietid (mer än 6 år sedan) lärde vi oss att ekologisk produktion inte alltid är lika effektiv, detta är ett av de argument som en av professorerna framhöll i kvällens tv-debatt. Men behöver detta vara en konflikt? Kan vi inte minska vår konsumtion och fördela våra resurser bättre? Och, är det verkligen rimligt att fortsätta sprida miljögifter oavsett produktionsmängden? Ja, det är inte lätta frågor nu när människor svälter i andra länder och västvärlden äter sig överviktiga. Min uppfattning är att vi behöver utveckla jordbruket, lära oss konsumera hållbart och inte skicka våra miljögifter till andra länder (typ köpa bananer som är besprutade från Dominikanska republiken). Frågan om den globala matförsörjningen återstår, men när vi bygger upp den bör den ske på ett sätt som är hållbart och inte förstör marken som den odlas på. Men visst är frågan långt mer komplex än giftigt eller inte, utan även, räcker maten till alla?, och ett dussintal fler frågeställningar som dyker upp i samband med denna debatt. För er som är osäkra på det här med miljögifternas påverkan på mat och miljö skickar jag med ett par länkar. För att visa mig på styva linan och öppna för att inte vara alltför partisk skickar jag med en länk till livsmedelsverket, en myndighet jag inte alltid är överens med (!)

http://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/hejda-parakvat
http://www.slv.se/sv/grupp1/Risker-med-mat/Kemiska-amnen/Bekampningsmedel/
http://www.naturvardsverket.se/Sa-mar-miljon/Manniska/Miljogifter/Organiska-miljogifter/Bekampningsmedel/

Jag avslutar med ett resultat som jag själv skrev om i min B-uppsats som också debatterades i kvällens debatt - frågan om de naturliga gifter som förekommer i ekomat. Alltså de ämnen som växterna själva utvecklar när vi inte besprutar dem. Även dessa läste jag om, men med en liten annan slutsats än den vi fick höra ikväll. I den litteratur jag läste hade man kommit fram till att dessa ämnen (gifter som de kallades ikväll) är sådana som växten utvecklat för att skydda sig själv mot angripare. Alltså det vi idag besprutar för i konventionell odling. Men om växten själv får utveckla dessa ämnen och vi äter den växten hade dessa forskare sett att de innehöll ämnen som motverkar cancer, allergier och en massa andra sjukdomar som vi idag ser en kraftig ökning av. En positiv bieffekt av att äta eko alltså. Så, igen, även här är forskningen motstridig.

Men låt debatten flöda. Låt oss lära oss mer. Forska vidare och debattera vidare. Det, tror jag, är viktigt för utvecklingen. Därefter, bilda dig en uppfattning som du kan göra dina val utifrån, men räkna inte med att någon annan tar ansvar för dig och dina ställningstaganden. Det är till syvende och sist DU som har ansvar för ditt liv och din hälsa.

Må väl!

Bjussar på en bild på en växt (den stora röda) som kommer från min farmors mormor. Ett fint arv som jag hoppas kan gå vidare till våra barn. Utan bekämpningsmedel och allt har den klarat sig. Och växer som en galning gör den. Snacka om att må väl!

Blogg på språng :D

Efter en heldag på sjukhuset med en krasslig liten fick vi så äntligen komma hem. Inte en av vårt livs bästa dagar, men är så tacksam för bra vård och tack för alla fina hälsningar. Nu hem och ladda kroppen och knoppen på oss alla tre. Det var tufft det här. Pysen mår bättre nu. ♥ #älskadebarn#starkamamman #änglaförälder#livet

Lära för livet

24 juni 2012 - Centimeter för centimeter. Snart skulle han vara här hos oss. Den lille vi väntat på, pratat med och läst för. Den lille i magen. Lille skrutt.

De sista månaderna hade vi övat på andning och avslappning och efter ett par timmars förlossningsarbete kom vi in i en bra rytm. En "high five" efter varje centimeter och sen in i värken. Andas.

15 november 2014 - Jag sitter och läser boken "En riktig födelsedag" av Anna Frisk. Jag träffade Anna under hösten och lovade att läsa boken och recensera densamma. Jag har behövt samla mod. Med våra två förlossningar i bagaget, en son i himlen och en på jorden, två fina men kaotiska förlossningar, insåg jag att det kommer att väcka minnen när jag läser.

Jag läser om förlossningsarbete, livmodermuskulatur och andningsövningar. Men mest av allt läser jag om livet. Om hur det är när man är som närmast livet. Jag kastas tillbaka i tiden. Till våra high fives och till rädslan av att inte förstå vad som händer. Och till tryggheten av att ha något verktyg att ta till när man är helt ny på något. Vi gick en profylaxkurs innan förlossningen och jag ångrar inte en sekund att vi gick den, trots att det blev ett avslut med snitt. De 18 timmar vi fick vara inne i "födandet" fick vi alla tre tillsammans. Jag tänker mig att det är en gåva. Som vi inte hade kunnat tillgodogöra oss om vi inte hade haft våra verktyg. Först när jag läser denna bok förstår jag hur mycket vi faktiskt fick ut av förlossningen. Trots det oväntade slutet och trots att det var den första förlossningen. Denna bok skiljer sig från den litteraturen vi läste under kursen. Denna lyser med perspektivet livet, det sköra men vackra livet. Vi lär och lever.

Jag läser om målbilder och inser att vi inte hade en aning. Ändå anser jag fortfarande att det är otroligt viktigt att ha en målbild. Om det inte går som man tänkt sig har man ändå bara varit lugn i onödan och det är ju inte så tokigt. Det smärtar när jag inser hur lite vi anade. Men samtidigt. Vad skönt. Den resan vi fick göra går inte, någonsin, att förbereda sig för. Säger som vår fina barnmorska sa när sonen låg på barnintensiven, "er resa gick inte till Paris, den blev till Zimbabwe". MEN, vi fick en resa, och en älskad son. Den bästa av resor.

Jag läser om förlossningar i alla dess former och hur de kan vara fina, oavsett besked. En förlossning. Ett barn. Blivande föräldrar. Faktorer som är samma, oavsett förutsättningar och omständigheter. Det känns fint.

Jag läser om strategier för att hantera rädslor, att städa sina tankar, om mindfulness och att våga och inser att detta är något för alla, för de som föder barn eller de som inte gör det. För föräldrar eller för de som upplevt smärta. För de som vill lära sig om sig själva. Bli starkare och lära om livet. Att lära för livet.

Tack Anna.

Blogg på språng :D

Saxat direkt från dagens konferens. Något om hur ni inte ska inreda era hus. Här kommer det. "Det finns en direkt koppling mellan frekvens av astma till antal sovrum med pvc-plastmattor." #giftfriförskola#hållbarutveckling#tänkefterföre#starkamamman

Lev inte snabbare än din skyddsängel kan flyga

En gång i tiden gick min tid snabbare än många andras (!) och efter den tiden har jag ärr. Eller som man också kan beskriva det, fyllt min ryggsäck med sten. Under åren har jag bearbetat dessa ärr och har kommit en bra bit på vägen. Efter att vår son gick bort insåg jag att den bearbetning som jag gjort med de tidigare ärren nu stärkte mig i den nya situation som vi hamnat i. Mitt fokus skiftade från att bearbeta gamla ärr till att ta hand om de nya. Någonstans mitt i allt behövde vi ju lära oss att leva igen. Att andas, äta, skratta och bara vara.

Nu, när vi kommit en bit på den vägen kommer en del av de gamla ärren upp igen. De som inte hann bearbetas klart. De skrämmer mig. Dagligen. Vissa dagar är en kamp och vissa bara flyger förbi utan minsta ansträngning. Idag var en sådan dag där jag behövde möta ett flertal av de ärr jag har i min ryggsäck och det var tungt. Galet tungt. Själen blir snabbt trött och jag inser att då jag blir trött så snabbt har jag en bit kvar att läka, att bygga upp motståndskraft.

Idag flyger jag och skyddsängeln i genomsnitt lika snabbt ;) Men ärren behöver få sig en omgång. Igen. Rivas upp och sys ihop på ett nytt sätt. Det är en lång och tung väg jag har framför mig, men ack så viktig. Denna väg måste jag gå själv. Jag måste försöka vara stark och ha fokus på målet, men främst på delmålen och syftet. Just nu stirrar jag mig blind på målet och dit är det långt, blickar jag för långt fram kommer jag inte orka. Idag är en sådan dag. Jag har lite svårt för att ge mig själv tid.

Även resan är en del av målet.
Ta hand om er. Och ryggsäcken. En efter en ska stenarna bort. Eller modifieras.
Peace out

Månsken från helgens nattpromenad med lillebror. Vår solstråle.

.

Globala miljöfrågor och strävan att nå konsensus.

Sitter och läser utredningar på jobbet och börjar fundera. Skapar mig egna teorier och blir av och till arg, ömsom lycklig. Men denna gång fundersam...

En del av strategin att osynliggöra de åtaganden vi faktiskt borde ålägga oss när det gäller att minska vår miljöpåverkan är att förminska de åtgärder som genomförs. Eller de sammankomster där man faktiskt försöker åstadkomma förändring. Ibland för att personen i fråga har en egen agenda, vill slippa göra något eller känner att frågan är för stor, komplicerad eller läskig.

De människor som deltar i de stora globala mötena är ofta väl insatta och mycket engagerade i frågan men då en global miljöpolitik, liksom all global politik, är mer komplex än vad man kan förstå sätter detta lite krokben för de som deltar.

Detta hindrar dem ändå inte att träffas och någonstans ändå försöka komma till konsensus. Är inte mycket redan vunnet när man träffas och talar med varandra om frågan? Jo, jag tror det. Man får ökad förståelse för varandra och man har börjat nysta i allt det trassliga. Det tar tid att reda ut det, men om man inte börjar någon gång eller någonstans kommer man aldrig att lyckas.

Avslutar med ett citat som kommer från min fina mamma. "De enda som kan göra något fel är de som  faktiskt gör något". Ja, så är det ju. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Blogg på språng :D

Ibland är det märkligt hur saker och ting blir. Idag på väg till minneslunden såg vi en sådan intensivvårdsambulans som vår son fick åka i. Modell jättestor. Innan han behövde åka i en sådan hade jag aldrig sett den. Idag var det den tredje gången på två år jag såg en. Och i och med att den är rätt iögonfallande har jag nog inte missat den innan. Jag har berättat om den för de som undrat men den är svår att förklara så jag bjussar på ett kort på den. Den är rätt cool trots allt. Hur som helst. Väl i minneslunden lämnade vi lite Lego och tände ljus. Kändes fint. Vackert var det med alla ljus. De är våra ljus, våra änglar. Han är så galet saknad vår lille skrutt. ❤ #starkamamman #saknad #änglabarn #allhelgona #stoooorambulans#änglaljus

Blogg på språng :D

Vaknar med migrän och stapplar upp. Möter min solstråle som har varit uppe med pappan en timme och nu börjar bli redo för att sova igen. Så går det när man går upp kl 5. 😉 Sonen och mannen går ut på den sedvanliga nuskavisovapromenad och jag går in i köket. På vägen dit snubblar jag över en leksak som därefter spelar sin lilla melodi som den har. Blir varm och lycklig i hjärtat över att jag, just jag, får snubbla över en leksak som min son lekte med för ett par minuter sedan. Min son! Jag har två söner varav jag får se den ena leka och upptäcka livet. Hela livet är en lekplats enligt honom. Det är en bra inställning tycker jag. Den andra sonen är oss ständigt saknad. Honom får vi tända ljus för och minnas. Det är allt vi kan göra. Hoppas på att han någonstans känner vår kärlek. ❤❤❤ Faaast lite ont gjorde det att snubbla. Men det är sekundärt. 😉 #starkamamman #livet #älskadebarn #tacksamhet

Blogg på språng :D

Den här helgen. Tung men fin. En helg för att minnas de som inte längre är med oss. Vi minns dem varje dag och varje sekund. Men jag tycker det känns fint med denna helg som är tillägnad de personer som nu gått vidare. Imorgon ska vi tända ljus för storebror och idag har det varit halloweenfirande här hemma med lillebror. ❤🙏🚼 #älskadefamilj #allhelgona #starkamamman

Blogg på språng :D

Turbulent morgon. Liten vill inte sova. Alls. Men så börjar dagen och mysig frukost intas. Får dock inte ordentligt med te i mig. Liten kris. Iväg till bilverkstaden. Lämna in bil. Hämta ut lånebil. Lära sig ny bil. På inga minuter. Modell futuristisk bil. Går tokbra. Lära sig hitta till jobbet från en annan del av stan än från hemmet. Inser än en gång att jag är tacksam för att det är en liten stad. Kör på känsla och hittar. Parkerar bilen. Upptäcker någon annans bankkort i parkeringsautomaten. Personsök. Inser att det är en kollegas. På säkerhetsavdelningen. Möter upp personen på jobbet. Möts av ett tacksamt leende. Går till kontoret. Påbörjar dagen och går för att hämta en kopp te för att kickstart dagen och samla mig. Hamnar i en diskussion vid kaffeautomaten om döden. Om att vara med någon som dör. Att finnas där. Hålla denne i handen. Ta emot det som kommer från den som dör. Och om den fina personalen som stöttar. Inser snabbt att de inte alls vet vad som hänt oss. Försöker samla mig. Lyssna och finnas för den kollega vars anhörig nu har avlidit, samtidigt som jag själv kastas tillbaka 2år i tiden. Smärta. Sorg. Tacksamhet. Kärlek. Sätter mig på rummet. Tittar ut på soluppgången och ställer min kopp te på bordet. Så här sitter jag nu. Mitt i verkligheten. God morgon. Det är en fin dag. ❤ #starkamamman #livet #vissadagarbehovermanvaraextrastark#änglabarn #änglaförälder #nyajobbet

Idag gör det så ont.

Livet är skört men så galet vackert.
En liten hand. Ett litet barn. Ett vackert barn. Ett litet liv. En massa drömmar. Så otroligt mycket kärlek.

Idag gör det så ont. Jag saknar dig så jag går sönder. Du finns i mitt hjärta. Nu och för alltid.

En gång fanns du i min mage. Jag fick klappa på dig och berätta för dig om livet och om hur mycket vi längtade efter dig. Om fåglarna i vårt fönster och om livet utanför magen.

En kort stund, en fantastisk, men kort, alldeles för kort tid fick jag hålla dig i min famn. Jag hoppas och önskar att du kände all kärlek som fanns runtomkring dig då. Jag hade svårt att forma ord. Jag bara fanns, kramade, vyssjade och sjöng. Älskade barn. Det gör ont. Kärlek kan göra så ont. Men det är vackert. Så otroligt vackert.

Jag saknar dig. Min älskade son. Jag kan fortfarande känna din hand i min.

Mitt i läggningen

Lägger sonen i sin säng och visar honom, genom att låtsas sova, att det är sova vi ska göra nu. Han busar runt i sängen men blir tröttare och tröttare. Under tiden jag låtsas sova ligger jag och funderar.
Just idag har jag ont i magen och drar mig till minnes. Tänker på förlossningen med storebror. Hur det kändes och hur vi tänkte. Får än mer ont i magen. På fler än ett sätt. Saknaden och sorgen sköljer över mig.

Det händer mycket just nu. Tankarna hoppar runt på typ allt och jag försöker hålla huvudet ovanför vattenytan. Jag gör mitt bästa på nya jobbet och hoppas att det räcker till. Jag har mina ärr men vet vad jag kan och inte kan. Vi kämpar på för att få huset beboeligt men det tar tid och all tid jag har ledig vill jag lägga på sonen. Det är bara en massa bra saker som händer men det är tufft. Bra, tufft, men tufft. Känner mig skör och rädd men otroligt stark samtidigt.

Mina tankar är splittrade. Sonen i himlen har dem, sonen med pappan på jorden har dem, jobbet har dem, katten har dem, vännerna har dem, familjen har dem, huset har dem, mina begränsningar har dem. Mina vila vill ha dem.

Nu, en kopp te och kanske lite sinnesro på det?Och ja, sonen somnade till sist. Sött i sin säng. Älskade unge.

Blogg på språng :D

Så. Här sitter jag nu. Vägen hit har varit lång och kantad av utbildning, kurser, tvivel, funderingar, ångest och personliga highs and lows. Men nu är jag här. På arbetsplatsen jag sett framför mig under utbildningen. Där jag får arbeta heltid med det jag brinner för. Miljön. Nu är jag på den plats där jag utmanas och måste gå utanför min bekvämlighetszon (läskigt som f-n) och där jag ibland vill skutta av glädje i korridoren för att det verkligen känns som jag gör skillnad. På riktigt. Nu är jag fortfarande väldigt ny på jobbet men det är såhär jag känner. Och det känns skönt att ha nått dit jag tänkte mig. Sen kommer jag att skapa nya mål med tiden. Men här är jag nu. Just nu. Och det är där jag vill vara. #miljöarbete#livet #starkamamman

Blogg på språng :D

O här stod jag, mitt i Uppsala stad och inväntade mina ❤ som varit på äventyr. I mina stövlar som jag köpt på secondhand och allt. Fräsiga jag. #hållbarkonsumtion #vintage#återvinning #hösten #nyajobbet #starkamamman

Blogg på språng :D

En slät kopp te. Precis vad den här mamman behöver i dag. Andas. Njut. Och ta nya tag. Och så lite pepp på det. ❤ #starkamamman #te #livet

Att gå i regn, mitt i solskenet

I helgen var vi på Underbara barnmässan. OCH mannen ville följa med. Hur mysigt som helst att få dela dagen med dem. Jag saknar dem som en tok när jag är på jobbet. När jag hinner tänka, vill säga. Det går undan på nya jobbet. Snabba ryck och många järn i elden präglar en miljösamordnares vardag, är det som jag lyckats utröna hitintills. Inlärningskurvan fortsätter att pika exponentiellt.

För ett år sedan var vi på samma plats, men allt var annorlunda, typ. Då var Solstrålen i magen. ;)

Åter till mässan, det var en bra mässa med mycket gröna alternativ, det bästa enligt mig (och nya) var Smile in a box, en lyxig låda med godsaker (bland annat hudvård) åt mamma och bebis som man kan beställa hem. Med bara gröna alternativ! Själva ratar jag de företag som inte har miljövänliga produkter vilket således leder till rätt begränsade alternativ, så det kändes fint att även vi ekotokar kan få lite lyx ibland. Här på nya orten har jag inte lärt mig hitta i ekodjungeln så det passar mig perfekt!

Toppeninitiativ från två engagerade och duktiga företagare!

LYX!

En liten passus som jag tänkt på en hel del på sistone är ett förtydligande. När jag väljer att skriva om företag och deras idéer så är det för att jag tror på dem eller anser de värda att nämnas, inte för att de sponsrar mig eller för att jag på annat sätt gynnas av det. Detta är alltså inte ett sponsrat inlägg. Jag tror på att peppa de som arbetar med varor och tjänster som kan leverera mer hållbara alternativ till det vi redan konsumerar eller på annat sätt har en fin idé. Samtidigt anser jag att man alltid först ska fundera på om man ens behöver konsumera. Därefter, om man nu anser sig behöva det, välja ett bra alternativ. Jag har genom min resa genom ekoSverige stött på en del bra ideer, produkter osv. Jag får ofta frågor från vänner och bekanta om dessa, därav delar jag med mig även här om dessa.


En kort reflektion jag hade idag på arbetet var att alla talade om vädret, det duggade för första gången på länge och det där med vädret är ju alltid en snackis på arbetsplatserna. Jag själv hade knappt noterat vädret, inte för att jag hade mycket att göra eller så utan för att jag nog inte såg det som ett problem. Jag tänkte mest att "tänk att jag har ett jobb som jag verkligen ser fram emot att gå till och en familj att komma hem till". Det kan låta grundläggande och kanske klyschigt för många, men det var precis så det var och det betyder allt för mig. Ett duggregn innebär således bara att det är ett duggregn, inget annat. Eller jo, att jag måste ta med mig ett paraply när jag ska flänga runt bland universitets alla campusområden. :)

Nu är det höst, med duggregn, härliga höstlöv och levande ljus! Allt på en och samma gång.

Mod att läka

Förra helgen var jag på Loppi events bloggevent "Babylove". Där stötte jag på Annas profylax, och självaste Anna i egen hög person. :) När vi var gravida med storebror gick vi en av hennes kurser och vi var supernöjda. Vi kunde verkligen använda oss av många av de tips och trix som vi lärde oss under kursen. När vi sen var gravida med lillebror kände vi inte att vi vågade eller ville gå kursen igen, detta fast vi kände att den kunde ge oss bra stöd även denna gång. Jag tror såhär i efterhand att vi var rädda att känna oss utanför. Vi är ju inte förstagångsföräldrar när lillebror låg i magen men i praktiken blev vi ju det när lillebror föddes Vi hade varit med om något som vi inte kände oss redo att berätta för de som eventuellt skulle vara med på kursen, dels för att inte skrämmas men dels för vår egen skull. Vi var inte redo. Det innebar dessutom att möte allt som hade med förlossning att göra igen, fast vi även denna gång inte hade en aning om hur det skulle bli. Hur som helst gick vi inte om den. Vi övade hemma med den bok vi fått under kursen vi gick med storebror och hoppades att vi skulle minnas tillräckligt.

Nu, förra helgen, när vi var på bloggeventet, kom Anna fram och talade med oss. Jag kände då att jag ville berätta för henne vad kursen betytt för oss. Att vi kunde känna oss lite tryggare i en väldigt utsatt situation. När vi stod där och pratade berättade jag för henne om allt som hänt oss och hur mycket kursen betytt även efteråt, vid andra smärtsamma situationer. För det man lär sig på kursen går att tillämpa även på annat än förlossningssmärtor. Jag sa till henne att jag inte vet om det blir fler barn. Hon berättade att den nya boken inte bara handlar om att möta förlossningssmärtan, förlossningen och allt däri utan även om tiden efter. Hur man hanterar den. Och kanske kunde den ge oss mod att våga igen? menade hon.

Ja, jag fick med mig ett signerat ex hem och ser fram emot att läsa boken. Kanske ger den oss mod? Om inte annat hoppas jag den ger mig en möjlighet att läka än mer. Återkommer med en kort recension när jag läst boken.

Mod!

Strålskydd, te, blöjor, utfrågning och choklad.

Att byta stad, jobb, boende och att gå från att vara mammaledig till att jobba är ganska stora omställningar var och en för sig. Vi har alla tre behövt gå utanför vår bekvämlighetszon rätt ordentligt. Och nu, två dagar gammal på nya jobbet känner jag mig stolt. Utan vidare eftertanke eller analys (överanalys) kastar jag mig ut i de uppgifter jag får. Där kan man verkligen tala om att inlärningskurvan pikar exponentiellt. Bekvämlighetszon, vad är det? Roligt är vad det är och jag hoppas att det fortsätter på samma sätt. Heja!

Det har varit roliga men intensiva dagar. Första dagen hann jag inte ens logga in på e-posten utan fick direkt följa med ut på fältet och vara med i ett energimöte (energieffektivisering), planering av ett nytt hus (avfallshanteringsfrågor) och träffa en massa kollegor. Idag har jag försökt få ordning på de tekniska detaljerna såsom e-post, kopieringskort, hemsidan, personalinformation och sådant men även hunnit med att samverka med arbetsmiljöingenjören och strålskyddsexperten. Arbetsmiljö, säkerhet och miljö är områden som ofta går samman så det blir sannolikt mycket samverkan med dessa funktioner. Den senare åt jag lunch med och lärde mig en massa om kärnkraft och strålskador. Det är det jag älskar med att arbeta i högskole- och universitetsvärlden, att man träffar människor från så många olika discipliner, dels på möten men även i fikarummet, hissen eller andra kontaktytor. Vi sitter i samma del som juristerna så hoppas på gott samarbete även där.

Under eftermiddagsfikat idag noterade jag dock att ingen, till min stora glädje, satt med mobilen och surfade, utan alla samtalade (!). Härligt! Mitt under fikat utbrast dock en kollega att, "Anna - vi har funderat på dig, så nu kommer ett par frågor". Alla stannar upp, och allt var fun and games, tills vi kom till frågan om hur många barn jag har. "Två", svarade jag. "En i himlen, och en på jorden". Tystnad. Sen fattade sig frågeställaren och fortsatte.

Ja, jag kommer aldrig att utelämna det faktum att vi har två barn. Hur obekvämt det än blir för andra. Men denna grupp människor som jag kommer arbeta med verkar vara en härlig och fin grupp människor, och det är alltid svårt att få sådan information. Jag glömmer ibland hur svårt det måste vara även för andra att hantera. Hur som helst var det en trevlig fika som helhet och jag är glad att gruppen verkar vara så bra.

En rolig sak, jag satt med min chef och pratade och så skulle hon plocka upp sin mobil ur sin väska. Efter en stunds rotande, utan att telefonen blivit funnen, plockar hon upp en.... blöja. :) Känns skönt att det är fler som har småbarn och att det liksom är ok att vara inne i bebisvärlden.

Saknar min solstråle enormt mycket på dagarna, när jag har tid att tänka vill säga. När jag kom hem idag kröp-sprang han emot mig i hallen. ÄLSKADE BARN.

Men nu, te och choklad! God natt!

Utsikt från rummet, domkyrkan till vänster och slottet till höger :)

En liten present från maken efter första arbetsdagen. KÄRLEK :)

I asken var det choklad, så ikväll festar jag loss på te och chokladpraliner. :)

En sista dag i höstsolen

Det känns som att benen slås undan, knäna viker sig, jag känner mig svag och vill bara gråta. Jag vill gråta tills det inte kommer några tårar mer. Men jag tar ett djupt andetag och fortsätter med det jag håller på med. Tänker en stilla tanke. Kanske två. Fylls av lycka eller sorg. Men jag fortsätter.

Varje dag får jag en eller flera sådana stunder där jag kastas in i en känsla eller ett minne. Älskade barn. Jag saknar dig så mitt hjärta går sönder. Jag hoppas du har det fint i himlen. Idag såg jag ett filmklipp där ett storasyskon får träffa sitt lillasyskon för första gången. Detta är en av alla de saker som väcker tankar. Hur hade våra barn reagerat på varandra om de hade fått träffas? Hade storebror busat, skrattat, blivit förvånad eller bara kramat lillebror? Det är något jag alltid kommer att fundera på.

Idag var/är sista dagen på föräldraledigheten med lillebror. Min älskade solstråle. Den spenderades bland annat på ett möte med mäklaren, för att lämna över nycklar och skiva det sista på gamla huset. Så nu är allt klart (yey!). Sen tog vi en fika för att därefter åka vidare till ett bloggevent med Loppi. Roligt!


Imorgon börjar nya äventyr i nya staden och nya jobbet. Jag är duktigt nervös men galet förväntansfull. Det är dags för nya vindar. Nu är det återigen dags att våga hoppa, våga satsa. Fatta mod.

Tack huset för den tid som varit. :)

Coola Charlotta Wågert och Anita Shulman "gör en Löfven" på Loppi Event.

Fint ska det vara. Mumsar på en cupcake på eventet!

Stockholm i mitt hjärta. Stockholm levererade med vackert väder denna fina höstdag. Solstrålar för min solstråle.

Vid Kungsträdgården stod det två militärpoliser och dirigerade trafiken, detta pga en happening vid slottet. En reflektion kring detta är att jag nog aldrig har sett så många fotgängare som går rätt över gatan, dvs väntar på "grön gubbe". I dubbel bemärkelse. ;)

Blogg på språng :D

Idag har vi turistat i Uppsala. Fikat på Katedralkafeet, (med sin egen änglahumor, se bild), köpt busskort (är vi sanna Uppsalabor i och med detta, undrar jag?), och vandrat runt i stan (läs Uppsala stad) i det fina höstvädret. En toppendag med andra ord. #snartslutpåföräldraledigheten #livet #älskadebarn #svenskakyrkan #uppsala #fika#ul#nyahuset #starkamamman

Blogg på språng :D

Älskade höst. Vi har ett komplicerat förhållande du och jag. Jag älskar hösten. Men hösten för två år sedan (och sommaren) var den tuffaste tiden i mitt liv. Det har satt sin prägel. Jag gör nu mitt bästa för att hitta tillbaka till den där underbara känslan av förväntan, frisk luft och sinnesro. Det övre kortet är så vår nya väg till och från öppna förskolan. Love it! #älskadebarn #änglabarn #hösten#nyahuset #starkamamman

Dagarna flyger iväg

Tiden går och snart är det dags för mig att börja jobba igen. Vilket innebär att inte vara med min älskade Solstråle hela dagarna. Känns otroligt svårt och ångestladdat men samtidigt spännande. Den där föräldraledigheten som jag väntat på och längtat efter så länge är snart till ända. Vi har haft helt fantastiska dagar, och även dagar som varit tuffa. Allt på samma gång ibland, dessutom. Hur som helst. Det här med nytt boende och renovering är krävande, om än skoj.

Idag köpte vi nya armaturer till kök, altan mm, och även här går det att göra en miljöinsats. Välj lokalt producerade armaturer och tänk på att köpa kvalité, alltså sådana som torde hålla länge. När du sedan väljer själva lampan, välj då gärna LED, de håller typ för evigt och drar nästan ingen ström alls.

Hepp, nog för idag. Dags att ladda för nya äventyr.

Älskade unge!

Mer äventyr!

Idag fortsatte äventyren!

Vi började med att bygga ihop lite möbler.

Sen hjälpte (!) vi morfar installera ny el/eluttag

Som den galne vetenskapskvinnan i mig vill jag kolla vattenkvalitén, så vi var en sväng till Uppsala vatten för att införskaffa testmateriel.

Sen var vi tvungna att åka (verkligen ÅKA) och handla lite smått och gott på Bauhaus. Solstrålen fick köra idag. Mamman och pappan var trötta.

KLART SLUT. :)

Flyttstök

Först väntar man och längtar man, sen blir man uttråkad, sen iriiterad och sen pang, så är man där.

Nu är vi mitt inne i flyttstöket. Det är tidig morgon här i Uppsala och det är så tyst. Underbart. Det har varit en turbulent start här av flertalet orsaker men nu är vi på banan igen och idag kommer målaren, ska bli skoj! Vi hinner inte höra av oss så mycket med omvärlden mer än korta stunder, som till exempel denna. Nu 07.33 när solstrålen sover och hantverkarna inte har kommit. Jag sitter här i mitt blåställ och bara vilar. Är rätt trött. Alla förändringar, lillfisen är krasslig och sover dåligt och mycket funderingar. Så, jag är trött men hoppfull. Jag har fått ett jobb som verkar toppen, får prova på att flytta till en ny stad, som länge varit en liten dröm och allt detta får jag göra med mina hjärtan.

Här i Uppsala, läs i samfälligheten, funkar bredbandet sååå mycket snabbare än tidigare. Nöjd make!

Lunch med morfar, mamma och pappa / Solstrålen

Härjar på Mediamarkt på jakt efter nya vitvaror, till solstrålens lycka, vitvaror med miljötänk dessutom! Förstår ni att vi var där lääänge? Japp!

Snyggaste jag, redo för en ny dag i mitt fräsiga blåställ! Hepp!

Ett litet kort om hopp

Vi packar och vi packar. Snart går flyttlasset och vi börjar närma oss en ände på packningen. Under packningsprocessen dyker det upp massor vi har glömt att vi hade. I en låda, låg det ett kort. Det var ett kort jag skrev till min man på nyårsafton 2011-2012. Jag var då gravid med storebror och vi firade den dagen 13 år tillsammans. På kortet skrev jag bland annat om hur mycket jag såg fram emot 2012 och allt vad det året förhoppningsvis skulle få innebära. Förhoppningen om ett barn som skulle komma till världen skrikandes. Vi var på väg att utöka familjen. Jag har alltid känt att vi varit en familj, med eller utan barn. Älskade fina man. Din smärta är min smärta.

Att läsa detta är som att möta sig själv som ett annat jag. En person som inte fått uppleva allt det som vi har gjort de senaste åren. Det gör ont att möta denna person. Kan inte riktigt förklara varför eller på vilket sätt men det liksom ilar i mig. Det är inte jag längre. Det tar tid att lära känna sitt nya jag. Vad är det som är annorlunda egentligen? Eller, vad är samma? Alla utvecklas vi och förändras. Jag har blivit tvåbarnsmor. Sån ära och lycka. Men också, en sån lärdom.

Just nu stöter vi på en massa sådana minnen. Där förväntningar, hopp, längtan och drömmar var det som fanns i våra hjärtan. Från en tid där storebror låg i magen. 

Samtidigt spelas många återkommande bilder upp från båda förlossningarna i mitt sinne. Allt packande väcker en massa. Minnena är som en snabb repris av ett långt skeende. Den ena förlossningen där det var så mycket ovisshet, tårar, rädsla, hopp och förvirring. Den andra förlossningen med en annan typ av förvirring, en annan typ av tårar, en annan typ av rädsla och så mycket lycka.

Ibland blir jag arg på allt, arg för det vi inte fick  med storebror som vi nu fått med lillebror. Hur kunde det ske? Varför?

Men, efter en stund släpper ilskan och så inträder tacksamheten för allt det vi fick. Över hur mycket vi faktiskt fick. Ilskan tär. Tacksamheten helar. Båda känslorna finns och måste finnas. Båda är viktiga. Båda får mig att hantera situationen och leva vidare.

När lillebror föddes lades han, efter en kort besiktning, på mitt bröst. Från att ha skrikit sig hes blev han då helt tyst. Jag kommer aldrig att kunna beskriva hur lycklig jag var då. Han levde. Nu har han börjat krypa med en väldig fart och rätt vad det är så kommer han krypande och vill bara sitta i knät, för att efter en kort stund krypa iväg igen. Lyckan är obeskrivlig. Hjärtat skrattar igen.

Och nu, är det dags att packa igen.

Randiga rutan ;)

Livet är

Jag har nog aldrig lärt mig mycket om livet som under de senaste tre åren. Dels tror jag att det beror på att föräldraskapet lär mig en hel del men dels tror jag även att sorgen lär mig massor. Både om mig själv men även om andra. Processen läker mig. Långsamt, men ändock läkande. Att ha lillebror vid vår sida är nog det mest läkande av allt.

Just nu kommer lite av alla sorgens faser in i mitt sinne igen. Det känns förvirrat!

Livet är.
Livet är vackert. Livet är tufft. Livet är underbart men samtidigt så förtvivlat. Livet är.
Att förhålla sig till allt som händer, är livet. Att våga göra det man vill, är livet. Att ta ett steg fram och att ta ett steg bak, det är livet. Att våga känna och att våga inte känna, det är livet. Att våga andas och att våga hålla andan, det är livet.
Njut. Livet är.

Tacksamhet - på sidan av livet

När vi precis förlorat storebror kändes livet tomt och utan riktning. Jag var otroligt rädd för att aldrig mer kunna få barn. Att aldrig få uppleva en vardag och ett liv med egna barn. Rädslan och sorgen var enorm där och då. Att få se andra leva sina liv med barn, både bra och dåliga dagar, var som att vara i en bubbla och se världen leva vidare utanför. Utanför bubblan var det en fest utan dess like. Livets fest.

Nu är vi mitt i festen. Mitt i livets fest. Det fick vi även vara med storebror, men vi hann aldrig reflektera över det särskilt mycket, tiden var så knapp.

Idag har jag har en fin mammagrupp som jag umgås med, jag tvättar små sockor, köper blöjor i multipack, är trött efter en vaknatt och funderar över val av förskola. JAG får göra allt detta för att jag har ett litet underverk vid min sida som förgyller våra liv. För mig är allt detta lyx. Trötthet och kaos till trots. Det ingår.

Jag känner inte längre att jag står vid sidan av livet.

Jag har två barn. Jag får dela mitt liv med ett av dem. Förhoppningsvis länge.

Tacksamhet.

(www.snoopy.com)

Blogg på språng :D

Så inleder jag den sista månaden som föräldraledig med solstrålen. Vemodigt. Så tacksam för de månader jag redan fått och ska se till att ta vara på den sista likaså. Sen blir det bus för solstrålen med finaste pappa innan förskolestarten. Tänk om jag för två år sedan, förstått att jag skulle sitta här idag med snart 10 månader gamla lillebror och en härlig föräldraledighet i ryggen. Det hade hjälpt ett krossat hjärta. Men, så är livet, ovisst, oförutsägbart och samtidigt underbart. Älskade barn, ni är vårt allt. Tack. Nu kör vi så det ryker. ❤🙏🚼❤🙏🚼❤🙏🚼 #änglabarn #älskadebarn #starkamamman #tack#föräldraskap #föräldraledig#snartdagsattbörjajobba

Dopgudstjänst nummer två

Idag var vi på mässa i den kyrkan som lillebror döptes i. Det var en familjegudstjänst där de delade ut de dopänglar som alla barn som döps i den kyrkan får. Under dopceremonin sätts de i ett olivträd där de sedan får hänga hela terminen. När terminen sedan är slut kallas alla förldrar till denna gudstjänst, som då kombineras med den vanliga söndagsgudstjänsten.

Den vackra ängeln, som tillverkas i Jerusalem.

Det var en mycket fin ceremoni, och jag är glad att vi valde denna kyrka, Ängskyrkan. Det finns en sådan fin gemenskap och innerlighet som jag verkligen uppskattar där. Om man sedan tror på symbolvärden så är det lite extra fint att ängeln hängdes upp i ett olivträd. Storebror fick på något vackert vis vara med på ett hörn i det hela.

Under mässan talade de om allt som pågår i världen om folket i IRAK, Palestina och Israel. Det är långt gångna konflikter som jag har svårt att förstå historien bakom, och det är så mycket lidande.Tänk vad vi lever skyddat ändå. De talade också om att gemenskap, osjälviskhet, omtanke och kärlek börjar med den enskilda människan, det vill säga du och jag. Det är en av de hårda lärdomar jag behövt göra detta år. Att släppa taget, men att inte vara arg eller ledsen, utan att bara leva och låta leva. Det är kärlek.

Vi tände också ett ljus för storebror och andra fina som inte finns med oss längre.

Ljuständning

Nu ska denna trötta och krassliga familj lägga sig på soffan i planläge och vila, kanske eventuellt kolla lite på tapeter på nätet. En helt annan sak - jag har hittat ekotapeter! Yey!

Ha en fin höstdag alla.

Bygga bo

För 4 år sedan flyttade vi in i vårt första hus, förvisso ett parhus och en bostadsrätt, men ändå, ett hus. Det var här vi började bygga bo för den familj och de barn vi en gång skulle försöka skaffa.

Det var i detta hus vi målade väggarna, placerade en amningsstol för sena nätter och nattvak i storebrors rum. I detta hus tog vi kort på magen under alla graviditetsveckor och klappade magen omsorgsfullt och längtade efter storebror. Här började värkarna när storebror ville komma ut. Det var här vi ringde förlossningen. Jag minns hur min man stod i köket och fixade fika till mig samtidigt som han klockade värkarna och ringde förlossningen.

Det var på detta hus uppfart som solen sken sådär vackert den morgonen vi kom hem från sjukhuset utan storebror. Det var i detta hus vi låg i vår soffa och grät ömsom sov, i månader. Det var i detta hus vi planterade en minneshörna för storebror där vi ofta upptäcker nya arter som vi faktiskt inte har planterat.

Men det var även här drömmen om lillebror blev sann. Det var här lillebror log sitt första leende, åt mat för första gången, fick sin första tand (igår!) och kröp sin första gång. Det var här solens strålar åter nådde oss efter ett tungt år och vi fick gråta glädjetårar i vår soffa.

Nu bär det av mot nya vidder. Vi vann budgivningen på ett fint parhus (dock ingen bostadsrätt denna gång) i Storvreta utanför Uppsala och ikväll skriver vi kontrakt. Så, ja, inget är ju klart fören allt är påskrivet. Men nu är förhoppningsvis letandet över. Nu är det dags att börja bygga bo igen. På ett nytt sätt, i en ny stad, med andra förutsättningar. Ska bli spännande men också lite läskigt.

I den nya trädgården ska storebror få en ny hörna. Ett nytt ställe där vi kan få tröst och hopp och dit han kan flyga och se hur älskad han är. För vi hoppas att han redan kan känna det. Nu och för alltid.

Nu, älskade familj, är det dags att bygga bo igen. Tillsammans för alltid.

Blogg på språng :D

Hittat idag i storebrors hallonbuske på tomten vi snart ska lämna, två tappra hallon. Sannolikt sommarens två sista. Kan inte låta bli att tänka på våra två söner. Sida vid sida, fast ändå inte. ❤❤🚼🚼 #starkamamman #älskadebarn #änglabarn

Storebror möter lillebror

Idag på förmiddagen var vi med en vän på sjukhuset. Vi var på exakt samma våning där avdelningen ligger som storebror låg på under sin vecka i livet. Väl där knyter sig magen lite samtidigt som det kändes som att vi var nära honom igen. Det blev ju hans andra hem. Åh, det gör fortfarande så ont att han aldrig fick komma hem. Älskade unge.

Jag önskade att hans underbara läkare skulle visa sig, så lillebror fick träffa den som hjälpte oss så mycket, och få träffa en som lärde känna hans storebror. Ännu en som kan berätta om honom litegrann. Jag har pratat med henne via e-post så hon vet att vi fått en lillebror, då nämnde hon dessutom att hon precis hade tänkt på storebror. Han gjorde verkligen ett avtryck vår älskade son. Men hon syntes inte till.

Hur som helst rör det ännu upp en massa. Älskade storebror. Vi saknar dig.

En dörr mellan det utrymmet storebror fick leva merparten av sitt korta liv och lillebror i sin vagn. Älskade barn.

Blogg på språng :D

Ledsnade på att titta på kvällens partiledarutfrågning. Med min tavla med älskade sonen i himlen framför mig hamnade jag mitt i mitt skrivande igen. "Livet kan förändras snabbt. Man kan inte vara säker på någonting. Livet och döden är det som är säkert. Allt däremellan är oklart. Det är upp till dig, och mig, att fylla rummet däremellan. Upp till oss att fylla rummet med det som ger vårt liv mening. Mening såsom lycka, omtanke och glädje. Rummet kommer av sig självt att fyllas med sorg och svårigheter. Striderna kommit att komma med eller utan vårt inspel. Det är inget vi behöver jobba på. Så lev nu och våga visa omtanke och lämna jorden med ett arv av din kärlek. " #starkamamman #änglabarn