Hus, lägenhet, trygghet?

Ja, just det. Jag fick ju nytt jobb. I en ny stad. Inte alltför långt ifrån Stockholm men ändock så pass långt att vi känner att vi vill flytta. Läskigt. Det är som att lämna en trygghet där vi varit de bästa men också de tuffaste åren av våra liv. Här finns en hel hörna i trädgården för vår son som inte längre bor hos oss.

Här finns det rum i huset där vi skrattade och tog kort på magen under första liksom andra graviditeten, här finns det rum där sängen står där vi gråtit så många tårar och skrikit ut i tomma intet över den sorg som det innebär att förlora ett barn. Här finns utrymmet där modet att våga sig på att försöka skaffa syskon till storebror skapades. Här finns den plats där lillebror kan kalla sitt första hem. Här finns så mycket.

Men på den nya plats vi kommer till hoppas jag få skapa nya minnen där lillebror lär sig gå, finna nya vänner och njuta av livet. Kanske finns också en veranda där jag kan få sitta med min älskade man och titta på våra barn som leker? Hoppet lyser!

Just nu känns det dock lite läskigt. Idag har det varit första visningen på vårt nuvarande hus och acceptpriset är lagt. Men vi har ännu inte hittat den plats där vi vill kalla hemma ännu. Men det kommer, det vet jag. Det är bara första gången i mitt liv jag lämnar en plats där det hänt så mycket.

En ängels födelsedag

Igår firade vi vår älskade sons andra födelsedag. Älskade storebror i himlen. Dagen bjöd på hela känsloregistret.

Det som förvånade mig mest är att jag för mitt inre kunde se hur storebror busar med lillebror.

Hur han åker på ståbräda bakom vagnen eller när lillebror plötsligt vaknar är det inte på grund av en vindpust eller ett plötsligt ljud, utan en ängels vingslag.

Dagen gjorde ont i hela kroppen. Varje cell i mig skrek saknad. Om jag så bara fick hålla i dig en gång till.

Men dagen vart också ett firande med en massa kärlek, stolthet och lycka. Lycka över två fina söner. Lycka över alla hälsningar från nära och kära.

Under morgonen plockade vi varsin blombukett till storebror. Väl vid minneslunden började solen lysa. Vi valde därefter att gå på Fjärilsmuseet för att fira. När vi gick in var det februariväder och när vi kom ut var det juniväder. Skumt det där. Men hur som helst, underbart med sol, i synnerhet en dag som denna.

Älskade familj.

En fin hälsning.

En oas mitt i stan. Fjärilsmuseet.

En varsin bukett till vårt hjärta.

En fjärils vingslag.

Storebror

Idag för två år sedan var vi inne på sluttampen i värkarbetet och en liten skulle snart få se dagens ljus. Vi höll gott mod, längtade och var förväntansfulla.

Idag när jag tänker på oss tre under det dygnet kan jag bli fylld av kärlek och längtan men också bli så fruktansvärt förtvivlad. Just nu känner och tänker jag ofta att jag bara vill sätta mig ner och skrika. Jag liksom ser för mitt inre hur jag sätter mig ner och bara skriker och gråter om vartannat. Hur allting bara tar stopp.

Denna tid på året är särskilt tuff. Kring midsommar, hans födelsedag och en vecka efter. Men samtidigt är den ju så vacker. Så otroligt dubbelt allting. Fortfarande så dubbelt.

Men som ur en dagdröm vaknar jag upp och livet drar med mig. Lillebror säger något, jollrar sådär som bebisar gör och lägger av ett leende som gör att jag sveps med av livet igen. Glada, älskade solstråle. Alla tankar styrs om, vare sig de vill det eller ej.

Jag vill ha båda mina söner hos mig. Jag vill kunna natta dem, krama dem och säga till dem hur mycket jag älskar dem. Jag älskar dem obeskrivligt mycket.

Imorgon är det Storebrors födelsedag. Imorgon för två år sedan föddes vår förstfödda son. Det är mycket tankar nu.

Ny bloggportal!

Detta är mitt första inlägg på denna bloggportal. Jag har tidigare bloggat på Familjeliv (under namnet Änglamamman) men kände att det nu var dags att byta. Änglamamman var en blogg om mitt sätt att överleva sorgen efter att vår förstfödda son gått bort. Det visade sig bli en blogg som inte bara hj'lpte mig utan även andra. Många med liknande erfarenheter hörde av sig och kände igen sig i det jag skrev och det kändes fint att få dela med sig när det nu kunde stärka inte bara mig utan även någon annan.

Nu när hans lillebror kommit till oss känns det naturligt att gå vidare och skriva om allt som är här och nu, med både storebror och lillebror, och detta med byte av bloggportal är den del av detta. Under mammaledigheten med lillebror har jag fått tillbaka en del av mig själv som jag saknat ett tag - nämligen drivet framåt. Nu vill jag dela med mig av detta.

Välkommen till min blogg!