En sista dag i höstsolen

Det känns som att benen slås undan, knäna viker sig, jag känner mig svag och vill bara gråta. Jag vill gråta tills det inte kommer några tårar mer. Men jag tar ett djupt andetag och fortsätter med det jag håller på med. Tänker en stilla tanke. Kanske två. Fylls av lycka eller sorg. Men jag fortsätter.

Varje dag får jag en eller flera sådana stunder där jag kastas in i en känsla eller ett minne. Älskade barn. Jag saknar dig så mitt hjärta går sönder. Jag hoppas du har det fint i himlen. Idag såg jag ett filmklipp där ett storasyskon får träffa sitt lillasyskon för första gången. Detta är en av alla de saker som väcker tankar. Hur hade våra barn reagerat på varandra om de hade fått träffas? Hade storebror busat, skrattat, blivit förvånad eller bara kramat lillebror? Det är något jag alltid kommer att fundera på.

Idag var/är sista dagen på föräldraledigheten med lillebror. Min älskade solstråle. Den spenderades bland annat på ett möte med mäklaren, för att lämna över nycklar och skiva det sista på gamla huset. Så nu är allt klart (yey!). Sen tog vi en fika för att därefter åka vidare till ett bloggevent med Loppi. Roligt!


Imorgon börjar nya äventyr i nya staden och nya jobbet. Jag är duktigt nervös men galet förväntansfull. Det är dags för nya vindar. Nu är det återigen dags att våga hoppa, våga satsa. Fatta mod.

Tack huset för den tid som varit. :)

Coola Charlotta Wågert och Anita Shulman "gör en Löfven" på Loppi Event.

Fint ska det vara. Mumsar på en cupcake på eventet!

Stockholm i mitt hjärta. Stockholm levererade med vackert väder denna fina höstdag. Solstrålar för min solstråle.

Vid Kungsträdgården stod det två militärpoliser och dirigerade trafiken, detta pga en happening vid slottet. En reflektion kring detta är att jag nog aldrig har sett så många fotgängare som går rätt över gatan, dvs väntar på "grön gubbe". I dubbel bemärkelse. ;)

Blogg på språng :D

Idag har vi turistat i Uppsala. Fikat på Katedralkafeet, (med sin egen änglahumor, se bild), köpt busskort (är vi sanna Uppsalabor i och med detta, undrar jag?), och vandrat runt i stan (läs Uppsala stad) i det fina höstvädret. En toppendag med andra ord. #snartslutpåföräldraledigheten #livet #älskadebarn #svenskakyrkan #uppsala #fika#ul#nyahuset #starkamamman

Blogg på språng :D

Älskade höst. Vi har ett komplicerat förhållande du och jag. Jag älskar hösten. Men hösten för två år sedan (och sommaren) var den tuffaste tiden i mitt liv. Det har satt sin prägel. Jag gör nu mitt bästa för att hitta tillbaka till den där underbara känslan av förväntan, frisk luft och sinnesro. Det övre kortet är så vår nya väg till och från öppna förskolan. Love it! #älskadebarn #änglabarn #hösten#nyahuset #starkamamman

Dagarna flyger iväg

Tiden går och snart är det dags för mig att börja jobba igen. Vilket innebär att inte vara med min älskade Solstråle hela dagarna. Känns otroligt svårt och ångestladdat men samtidigt spännande. Den där föräldraledigheten som jag väntat på och längtat efter så länge är snart till ända. Vi har haft helt fantastiska dagar, och även dagar som varit tuffa. Allt på samma gång ibland, dessutom. Hur som helst. Det här med nytt boende och renovering är krävande, om än skoj.

Idag köpte vi nya armaturer till kök, altan mm, och även här går det att göra en miljöinsats. Välj lokalt producerade armaturer och tänk på att köpa kvalité, alltså sådana som torde hålla länge. När du sedan väljer själva lampan, välj då gärna LED, de håller typ för evigt och drar nästan ingen ström alls.

Hepp, nog för idag. Dags att ladda för nya äventyr.

Älskade unge!

Mer äventyr!

Idag fortsatte äventyren!

Vi började med att bygga ihop lite möbler.

Sen hjälpte (!) vi morfar installera ny el/eluttag

Som den galne vetenskapskvinnan i mig vill jag kolla vattenkvalitén, så vi var en sväng till Uppsala vatten för att införskaffa testmateriel.

Sen var vi tvungna att åka (verkligen ÅKA) och handla lite smått och gott på Bauhaus. Solstrålen fick köra idag. Mamman och pappan var trötta.

KLART SLUT. :)

Flyttstök

Först väntar man och längtar man, sen blir man uttråkad, sen iriiterad och sen pang, så är man där.

Nu är vi mitt inne i flyttstöket. Det är tidig morgon här i Uppsala och det är så tyst. Underbart. Det har varit en turbulent start här av flertalet orsaker men nu är vi på banan igen och idag kommer målaren, ska bli skoj! Vi hinner inte höra av oss så mycket med omvärlden mer än korta stunder, som till exempel denna. Nu 07.33 när solstrålen sover och hantverkarna inte har kommit. Jag sitter här i mitt blåställ och bara vilar. Är rätt trött. Alla förändringar, lillfisen är krasslig och sover dåligt och mycket funderingar. Så, jag är trött men hoppfull. Jag har fått ett jobb som verkar toppen, får prova på att flytta till en ny stad, som länge varit en liten dröm och allt detta får jag göra med mina hjärtan.

Här i Uppsala, läs i samfälligheten, funkar bredbandet sååå mycket snabbare än tidigare. Nöjd make!

Lunch med morfar, mamma och pappa / Solstrålen

Härjar på Mediamarkt på jakt efter nya vitvaror, till solstrålens lycka, vitvaror med miljötänk dessutom! Förstår ni att vi var där lääänge? Japp!

Snyggaste jag, redo för en ny dag i mitt fräsiga blåställ! Hepp!

Ett litet kort om hopp

Vi packar och vi packar. Snart går flyttlasset och vi börjar närma oss en ände på packningen. Under packningsprocessen dyker det upp massor vi har glömt att vi hade. I en låda, låg det ett kort. Det var ett kort jag skrev till min man på nyårsafton 2011-2012. Jag var då gravid med storebror och vi firade den dagen 13 år tillsammans. På kortet skrev jag bland annat om hur mycket jag såg fram emot 2012 och allt vad det året förhoppningsvis skulle få innebära. Förhoppningen om ett barn som skulle komma till världen skrikandes. Vi var på väg att utöka familjen. Jag har alltid känt att vi varit en familj, med eller utan barn. Älskade fina man. Din smärta är min smärta.

Att läsa detta är som att möta sig själv som ett annat jag. En person som inte fått uppleva allt det som vi har gjort de senaste åren. Det gör ont att möta denna person. Kan inte riktigt förklara varför eller på vilket sätt men det liksom ilar i mig. Det är inte jag längre. Det tar tid att lära känna sitt nya jag. Vad är det som är annorlunda egentligen? Eller, vad är samma? Alla utvecklas vi och förändras. Jag har blivit tvåbarnsmor. Sån ära och lycka. Men också, en sån lärdom.

Just nu stöter vi på en massa sådana minnen. Där förväntningar, hopp, längtan och drömmar var det som fanns i våra hjärtan. Från en tid där storebror låg i magen. 

Samtidigt spelas många återkommande bilder upp från båda förlossningarna i mitt sinne. Allt packande väcker en massa. Minnena är som en snabb repris av ett långt skeende. Den ena förlossningen där det var så mycket ovisshet, tårar, rädsla, hopp och förvirring. Den andra förlossningen med en annan typ av förvirring, en annan typ av tårar, en annan typ av rädsla och så mycket lycka.

Ibland blir jag arg på allt, arg för det vi inte fick  med storebror som vi nu fått med lillebror. Hur kunde det ske? Varför?

Men, efter en stund släpper ilskan och så inträder tacksamheten för allt det vi fick. Över hur mycket vi faktiskt fick. Ilskan tär. Tacksamheten helar. Båda känslorna finns och måste finnas. Båda är viktiga. Båda får mig att hantera situationen och leva vidare.

När lillebror föddes lades han, efter en kort besiktning, på mitt bröst. Från att ha skrikit sig hes blev han då helt tyst. Jag kommer aldrig att kunna beskriva hur lycklig jag var då. Han levde. Nu har han börjat krypa med en väldig fart och rätt vad det är så kommer han krypande och vill bara sitta i knät, för att efter en kort stund krypa iväg igen. Lyckan är obeskrivlig. Hjärtat skrattar igen.

Och nu, är det dags att packa igen.

Randiga rutan ;)

Livet är

Jag har nog aldrig lärt mig mycket om livet som under de senaste tre åren. Dels tror jag att det beror på att föräldraskapet lär mig en hel del men dels tror jag även att sorgen lär mig massor. Både om mig själv men även om andra. Processen läker mig. Långsamt, men ändock läkande. Att ha lillebror vid vår sida är nog det mest läkande av allt.

Just nu kommer lite av alla sorgens faser in i mitt sinne igen. Det känns förvirrat!

Livet är.
Livet är vackert. Livet är tufft. Livet är underbart men samtidigt så förtvivlat. Livet är.
Att förhålla sig till allt som händer, är livet. Att våga göra det man vill, är livet. Att ta ett steg fram och att ta ett steg bak, det är livet. Att våga känna och att våga inte känna, det är livet. Att våga andas och att våga hålla andan, det är livet.
Njut. Livet är.

Tacksamhet - på sidan av livet

När vi precis förlorat storebror kändes livet tomt och utan riktning. Jag var otroligt rädd för att aldrig mer kunna få barn. Att aldrig få uppleva en vardag och ett liv med egna barn. Rädslan och sorgen var enorm där och då. Att få se andra leva sina liv med barn, både bra och dåliga dagar, var som att vara i en bubbla och se världen leva vidare utanför. Utanför bubblan var det en fest utan dess like. Livets fest.

Nu är vi mitt i festen. Mitt i livets fest. Det fick vi även vara med storebror, men vi hann aldrig reflektera över det särskilt mycket, tiden var så knapp.

Idag har jag har en fin mammagrupp som jag umgås med, jag tvättar små sockor, köper blöjor i multipack, är trött efter en vaknatt och funderar över val av förskola. JAG får göra allt detta för att jag har ett litet underverk vid min sida som förgyller våra liv. För mig är allt detta lyx. Trötthet och kaos till trots. Det ingår.

Jag känner inte längre att jag står vid sidan av livet.

Jag har två barn. Jag får dela mitt liv med ett av dem. Förhoppningsvis länge.

Tacksamhet.

(www.snoopy.com)