Doften av liv

Något litet, eller stort. Obetydligt eller essentiellt. Allt kan det återskapa den där känslan av den totala förlusten. Förlusten av det finaste vi har. Det vackraste. Det som var själva essensen av livet. Han som var liv.

Vi går igenom en period, som liksom livet självt, går upp och ner. Just nu är känslorna av eller på. Total katastrof eller total lycka. Känslan av total förlust är stundtals lika stark som den dagen han tog sitt sista andetag i mina armar. Den kala, tomma, nästan blöta känslan av likgiltighet blandas med känslan av att allt annat är oviktigt. Som i sin tur blandas av känslan av liv, mitt i den största av förluster. Där är jag nu. Där är vi. Trevande går vi framåt, tillsammans. Hand i hand. Med lillebror vid vår sida. Du fattas oss. Dag som natt.

Älskade son, jag kan för evigt känna dig i min famn. Handen på ditt huvud, som sakta smeker ditt hår. Doften av dig som jag kunde känna liknade vanilj. För evigt i mitt sinne. För evigt i mitt hjärta.