Idag för två år sedan var vi inne på sluttampen i värkarbetet och
en liten skulle snart få se dagens ljus. Vi höll gott mod, längtade och var förväntansfulla.
Idag när jag tänker på oss tre under det dygnet kan jag bli
fylld av kärlek och längtan men också bli så fruktansvärt förtvivlad. Just nu
känner och tänker jag ofta att jag bara vill sätta mig ner och skrika. Jag
liksom ser för mitt inre hur jag sätter mig ner och bara skriker och gråter om
vartannat. Hur allting bara tar stopp.
Denna
tid på året är särskilt tuff. Kring midsommar, hans födelsedag och en vecka
efter. Men samtidigt är den ju så vacker. Så otroligt dubbelt allting.
Fortfarande så dubbelt.
Men som ur en dagdröm vaknar jag upp och livet drar med mig. Lillebror säger något, jollrar sådär som bebisar gör och lägger av ett leende
som gör att jag sveps med av livet igen. Glada, älskade solstråle. Alla tankar
styrs om, vare sig de vill det eller ej.
Jag vill ha båda mina söner hos mig. Jag vill kunna natta
dem, krama dem och säga till dem hur mycket jag älskar dem. Jag älskar dem
obeskrivligt mycket.
Imorgon är det Storebrors födelsedag. Imorgon för två år sedan föddes vår förstfödda son. Det är mycket tankar nu.
Varma kramar! <3
SvaraRadera