Ett litet kort om hopp

Vi packar och vi packar. Snart går flyttlasset och vi börjar närma oss en ände på packningen. Under packningsprocessen dyker det upp massor vi har glömt att vi hade. I en låda, låg det ett kort. Det var ett kort jag skrev till min man på nyårsafton 2011-2012. Jag var då gravid med storebror och vi firade den dagen 13 år tillsammans. På kortet skrev jag bland annat om hur mycket jag såg fram emot 2012 och allt vad det året förhoppningsvis skulle få innebära. Förhoppningen om ett barn som skulle komma till världen skrikandes. Vi var på väg att utöka familjen. Jag har alltid känt att vi varit en familj, med eller utan barn. Älskade fina man. Din smärta är min smärta.

Att läsa detta är som att möta sig själv som ett annat jag. En person som inte fått uppleva allt det som vi har gjort de senaste åren. Det gör ont att möta denna person. Kan inte riktigt förklara varför eller på vilket sätt men det liksom ilar i mig. Det är inte jag längre. Det tar tid att lära känna sitt nya jag. Vad är det som är annorlunda egentligen? Eller, vad är samma? Alla utvecklas vi och förändras. Jag har blivit tvåbarnsmor. Sån ära och lycka. Men också, en sån lärdom.

Just nu stöter vi på en massa sådana minnen. Där förväntningar, hopp, längtan och drömmar var det som fanns i våra hjärtan. Från en tid där storebror låg i magen. 

Samtidigt spelas många återkommande bilder upp från båda förlossningarna i mitt sinne. Allt packande väcker en massa. Minnena är som en snabb repris av ett långt skeende. Den ena förlossningen där det var så mycket ovisshet, tårar, rädsla, hopp och förvirring. Den andra förlossningen med en annan typ av förvirring, en annan typ av tårar, en annan typ av rädsla och så mycket lycka.

Ibland blir jag arg på allt, arg för det vi inte fick  med storebror som vi nu fått med lillebror. Hur kunde det ske? Varför?

Men, efter en stund släpper ilskan och så inträder tacksamheten för allt det vi fick. Över hur mycket vi faktiskt fick. Ilskan tär. Tacksamheten helar. Båda känslorna finns och måste finnas. Båda är viktiga. Båda får mig att hantera situationen och leva vidare.

När lillebror föddes lades han, efter en kort besiktning, på mitt bröst. Från att ha skrikit sig hes blev han då helt tyst. Jag kommer aldrig att kunna beskriva hur lycklig jag var då. Han levde. Nu har han börjat krypa med en väldig fart och rätt vad det är så kommer han krypande och vill bara sitta i knät, för att efter en kort stund krypa iväg igen. Lyckan är obeskrivlig. Hjärtat skrattar igen.

Och nu, är det dags att packa igen.

Randiga rutan ;)