När vi precis förlorat storebror kändes livet tomt och utan riktning. Jag var otroligt rädd för att aldrig mer kunna få barn. Att aldrig få uppleva en vardag och ett liv med egna barn. Rädslan och sorgen var enorm där och då. Att få se andra leva sina liv med barn, både bra och dåliga dagar, var som att vara i en bubbla och se världen leva vidare utanför. Utanför bubblan var det en fest utan dess like. Livets fest.
Nu är vi mitt i festen. Mitt i livets fest. Det fick vi även vara med storebror, men vi hann aldrig reflektera över det särskilt mycket, tiden var så knapp.
Idag har jag har en fin mammagrupp som jag umgås med, jag tvättar små sockor, köper blöjor i multipack, är trött efter en vaknatt och funderar över val av förskola. JAG får göra allt detta för att jag har ett litet underverk vid min sida som förgyller våra liv. För mig är allt detta lyx. Trötthet och kaos till trots. Det ingår.
Jag känner inte längre att jag står vid sidan av livet.
Jag har två barn. Jag får dela mitt liv med ett av dem. Förhoppningsvis länge.
Tacksamhet.
(www.snoopy.com)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar