Rädsla

J kommer ner för trappan, anar jag att han småspringer, känns hans gång orolig? Jag väntar på att han ska säga det.... säga de där vidriga orden som skrämmer mig så. "Han andas inte."

Men även denna gång ser J lugn och nöjd ut när han kommer tillbaka. - Han sover så sött. Jag lugnar mig, för en stund i alla fall.

J har precis varit och kollat till Benjamin som somnade för ett par timmar sedan. Jag kan trots att vi inte hört något oroväckande, eller har någon anledning att göra det, låta bli att kolla honom hela tiden, eller be J att göra detsamma. Andas han? Mår han bra? Det är det jag tänker på hela tiden när han väl har somnat.

Jag förstod att det skulle vara såhär efter att man fått sitt lilla underverk, en viss oro, men idag blir han nio månader, nu borde jag väl lugna ner mig lite? Och ja, aningens har jag nog gjort det men helt kan jag inte slappna av. Jag går och bär på en ständig beredskap som jag börjar inse passerar den som "normala" föräldrar bär på, för visst är det så att alla föräldrar måste vara på tårna aningens.

Denna ständiga beredskap gör mig så innerligt trött. En oro som är svår att hantera. Den är baserad på en verklighet. Ett barn som låg i min famn och faktiskt inte andades mer. Jag försöker lära om, då detta är en ny situation, en ny verklighet. Men just nu är jag trött. Så galet själsligt trött. Orkar inte lära mig mer. Nu är energin slut.